Trötthetstriptyk

Tre sorters dåligt pannben:



1.


2.


3.


Alltså, idag var ju inte min allra bästa fartpassdag. Som tur var fick jag cykla med Benny som ju ändå är min favvisjunis i elitklungan. Inte för att det på något vis gjorde mig bättre, men det var ju åtminstone mer uppmuntrande under tiden jag var kass, vilket förstås inte är att förakta.
Karaktären annars mest helt sjukt körd i botten och släpandes på en motivation som var så långt ner i skorna att den nog inte ens kom med ut genom dörren. Råkade psykosomatiskt köra ner mig själv i de där stora sprickorna i vägen utanför Vika, antar att jag undermedvetet hoppades på att krascha eller punka eller nåt så jag skulle få åka hem. Gjorde förstås inte det. Bet ihop, hällde upp min egen apelsinjuice & crakekämpade.

Det var heller inte min bästa studiedag. Vi håller på med samarbetsövningar i skolan. Jag fick vatten på den kvarn jag uppmärksammades på igår när Jesper gjorde en Landströmsk komplimang och jag fick höra att "men alla andra tjejer uppfattar dig som lite bitchig" (apropå det här med diskussionsvillighet), när jag efter vår gruppgenomgång kunde notera att 50% av de gemensamma besluten var mina. My way or the highway etc. Fast grejen är ju att jag egentligen inte bryr mig så mycket om att få det som jag vill ha det, jag orkar bara inte med när ingen någonsin tar några beslut över huvud taget vilket ju i ca 100% av fallen är vad som händer när det ska jobbas i grupp och folk kattgrötsvandrar som om det vore '99 och aldrig säger vad de tycker så inget någonsin blir bestämt. Mycket trams, lite effektivitet. Inte ok.
(Plus att jag i största allmänhet förstås är barnsligt förtjust i att ha åsikter och tycka grejer, men det kommer ju knappast som någon chock för någon.)

Men i nästan alla andra situationer är jag ju mest amerikanskt glättigt konversationstrevlig, en underskattad egenskap som fler borde jobba på.