Jag har varit rätt hängig hela veckan, sådär på gränsen till förkyld men ändå inte riktigt (ni vet?), och igår tröttnade jag på det och tänkte att det fick bära eller brista. Antingen blir det bra av att cyklas ett knippe timmar och jag kommer igång - eller så blir det skit.
Det blev skit.
Jag mår som om jag på egen hand sänkt två flaskor vin och en shotsbricka under natten (jag tror jag ska försöka lansera uttrycket "coyote ugly-mående" för sådana här situationer. Dvs låtsasspritrelaterat, overkligt och så skitkasst att det knappt går att stå ut en kvart, men ändå något som orimligt många andra människor utsätter sig för frivilligt), och då var jag ändå den som på föredömligt präktovis drack vatten och i anständig tid gick hem när de andra gick vidare! Är det verkligen rättvist? Det är väl inte att må som man förtjänar?
På manligt förkylningsvis tycker jag därför naturligtvis enormt synd om mig själv och vill helst likt en korsetterad artonhundratalstjejja ligga stelt draperad med handen för pannan och sucka svagt. Men det går ju inte, vi har ju diklofenak in this modern age och ingen matar mig ändå med whinedruvor och isglass och när allt kommer omkring så känner jag ju min egen kropp som vore den min egen ficka(?) och vet att det här som vanligt är en 12-timmars-grej och således inte så mycket att gråta blod över, egentligen.
Orka vara nån svag idiot som är långtidssjuk liksom. Nej, hade ni varit uppfostrade av min hetsiga mor hade ni också powersjukat, powerwalkat, powerpratat och powergjort allting annat. Jag är bara präglad.
Hörs imorrn när det är all sockervadd n ponnyhästar igen då?
(troligt att jag inte kommer hitta mer att gnälla om innan dess...?)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar