fredagsdownhill

Blogger har ju legat helt sjuuuukt nere sen igår, och de har till och med plockat bort mitt senaste inlägg! Eller så var jag så långsam och kass i Baggbo att de inte tyckte att det skulle talas högt om, vem vet.

I förmiddags släpade jag mig själv och min cykel upp till Lugnet, för där var Kristin med sin fresha och feta nya dh-rigg.

Jag ba: "se lite cool ut nu då!", men hon ville ju mest se glad och trevlig ut. Vilket väl i och för sig är att föredra, egentligen.

Benny, ni vet min favoritgymnasist och innehavaren av elitklungans mest optimalt tvålfagra frisyr, var också där med sin, lika nya men mindre feta, cykel och försökte låtsas oberörd. Fast egentligen var han förstås överlycklig över sånt trevligt flicksällskap i skogen.


Jag å min sida var ju helt till mig förstås, men det är jag väl oftast. Efter att delvis ha sprungit upp och ner och kollat på Kristin och delvis åkt fina handbyggda xcstigen längs med dh-banan ett tag bytte vi cykel. Hon fick min:

Den tyckte hon såklart mest var snorlätt och superstyv i jämförelse.

Själv fick jag cykla det tjusiga downhillmonstret och DET, mina vänner, var väl (hur mycket jag än älskar min psychopath!) nåt så jääävulskt mäktigt på alla sätt! Herregud! Det var ju som att köra fyrhjuling, den bara mosade på och svalde varenda hinder i sin väg. Helt sjukt!

Eftersom ingen någonsin skulle tro på det här (Benny!) om jag inte hade bildbevis, så försökte jag såklart få det. Tyvärr är inte mobilkamera så optimalt när det kommer till rörelsefoto, men här kan man åtminstone se att jag sitter på cykeln precis längst ner i slalombacken:


Stort, det här!