Poseidon satt vid sitt skrivbord och räknade. Förvaltningen av världens alla vatten gav honom oändligt mycket att göra. Han skulle kunnat anlita medarbetare, så många han velat, och han hade förvisso redan många, men eftersom han tog sin uppgift på så stort allvar kontrollräknade han alla siffror, och då hjälpte det ju föga att han hade medarbetare.
Man kan inte säga att arbetet roade honom, han utförde det egentligen bara för att det ålagts honom, ja han hade åtskilliga gånger bett att få ett, som han uttryckte det, roligare arbete, men när man kom med olika förslag visade det sig alltid att inget av dem tilltalade honom lika mycket som hans nuvarande. Det var inte heller lätt att hitta något annat åt honom. Man kunde ju inte exempelvis ge honom ansvar för ett alldeles bestämt hav; även bortsett från det faktum att räknearbetet inte skulle bli mindre omfattande utan bara mindre intressant så var det under alla förhållanden omöjligt att tänka sig att den store Poseidon inte skulle ha en ledande ställning. Och erbjöd man honom någon verksamhet som inte hade med vatten att göra så var blotta tanken nog för att han skulle bli illamående, hans gudomligt fulländade andning råkade i olag, hans järnhårda bröstkorg sviktade.
För övrigt tog man inte hans missnöje på särskilt stort allvar; när maktens herrar beklagar sig får man låtsas göra dem till viljes även i de mest omöjliga fall; att verkligen entlediga Poseidon från hans befattning hade ingen en tanke på, det hade i tidernas begynnelse bestämts att han skulle vara havsgud, och så måste det förbli.
Mest irriterade det honom - detta var egentligen främsta anledningen till hans missnöje - att höra talas om de föreställningar man gjorde sig om honom, man tycktes tro att han ständigt red omkring på vågorna med sin treudd i högsta hugg. Men i själva verket satt han där nere i havets djup och räknade oavbrutet; en och annan resa till jupiter var de enda avbrotten i denna enahanda tillvaro, resor från vilka han för övrigt brukade återvända i vredesmod. Följaktligen hade han inte sett särskilt mycket av världshaven, bara en liten skymt emellanåt när han i högsta fart steg upp till Olympen, men någon riktig resa hade han aldrig gjort.
Han brukade säga att han väntade med det till världens undergång, då skulle han väl äntligen få ett ögonblicks lugn och ro, så att han just före slutet - när allt kontrollräknats en sista gång - kunde ta en liten rundtur i all hast.
Tidigare
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar