Dum i huvudet

Alltså, vi måste ta ett snack. Kan inte ha det såhär längre.
Hela kvällen tyckte jag att mina linser var så sjukt risiga, jag såg så himla dåligt och jag var så förbannad när jag värmde upp för att det skulle bli så kasst att inte kunna se stigen osv. Svor och hade mig över hur jävla värdelöst osv osv osv, och SEN, nu när jag kom hem, och skulle ta ur dom, SÅ HAR JAG INTE ENS SATT I DOM FRÅN FÖRSTA BÖRJAN?!?!?! Smart Lisa, jätte, himla begåvat. Har vi pratat om graden av brytningsfel jag har eller? Jag ser fan NADA utan linser eller glajjer. Konstigt att världen kändes lite otydlig liksom? Hur dum i huvudet kan man vara? Hur disträ? Hur mycket med tankarna på annat håll? Gud. Jag tycker ju sällan att jag är pinsam, men det här är fan på gränsen....


Episkt prologlångsam annars. Vet inte riktigt vad jag höll på med där i geggan, men jag tyckte tydligen att det här med att bromsa mig in i varje kurva var en trevlig och kreativ idé, och det skulle visa sig att det tydligen inte är så värst smart om man nu har någon slags intentioner att vara snabb? Vilken överraskning?! Jag blev inte sist, men elva. Woho osv. Tur för mig att det är fler dagar.