pop/lisas.html

Det är lite mycket nostalgi på alla fronter nu hörni, jag ber om ursäkt. Men å andra sidan så förutsätter jag att ingen läser här i hopp om att typ, få sitt cykelprylsbehov tillgodosett eller för att få läsa om mina detaljerade träningsrapporter eller för att få läsa skvaller om falucyklisterna eller något annat som på något sätt skulle kunna relatera till cykel, för gör ni det så får ni ju verkligen kämpa er igenom mycket annat bråte för att komma åt nåt läsvärt (men om det är så, kudos! mycket jobb för lite utdelning! väl kämpat!). Så jag antar att det i er värld, precis som i min, bara finns ett helt outsinligt intresse för min egen person, och då är det ju jätteintressant högbloggvaluta med sentimentala tillbakablickar.

Jag skyller på att jag läst igenom mina tonårsdagböcker, både internetvarianten och pappersditon och fan, jag var en sån fin tjej. Det är ju rätt pretentiöst och sjukt ångestigt såklart, men jag var ju verkligen odiskutabelt en större litterär begåvning vid sexton års ålder än vad jag förmodligen någonsin kommer bli igen. Känns bra. Gött att ha pubbepeakat, så behöver man inte oroa sig över när ens guldålder kommer infinna sig.

Det enda jag önskar är ju att jag kunde ha fått slippa vilja rigga snaran så ofta, men det är väl rätt bra att ha smakat den livskakan också antar jag. Inget är ju mer värdelöst än folk som inte har reflekterat lite över sitt liv liksom, och desto mer nöjd är jag ju nu. River deep, mountain high osv.

Hur som helst så får ju sånt här tramsigt rotande en bara att vilja åka tillbaka till tidigt tvåtusental, krama sig själv som tonåring, öppna alla fönster och smälla igång den här spotifylistan, för att verkligen göra det ordentligt.