måndag 14 september 2009
Varm i stenen
Markus skickade mig den här låten igår kväll. Om man bortser från att jag hatar svenska singer/songwriter-män av winnerbäck/sundström/whatever-typen, så är det här det finaste på länge!
DALARNA!
Det allra roligaste är:
1. att jag verkligen, verkligen, hatade sofo-hypen över allt annat när jag fortfarande bodde i Stockholm
2. jag har i princip ordagrant sagt exakt allting i den där låten till mina stockholmska vänner sen jag flyttade till Dalarna. Man skulle verkligen kunna tro att han låten igenom citerar mig rakt av. Allt! Skojar inte!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
jag älskar verkligen inte alla såna här kommentarer att "ja tänk om man kunde leva sådär, va?!" och 1. ser till att de inte kan frigöra sig från sina trista asfaltsliv 2. typ ger mig/oss nån slags overklig uppväxt/livsstil. som vore VI de konstiga.
haru fått mitt mail för övrigt?
det här borde ju förresten vara nåt för dig http://www.nordicmilitarytraining.se/ambition.aspx
finns artikel omet i senaste stadiumtidningen.
men alltså, det ÄR ju det "konstiga" (konstigt är ett dåligt ordval, men om man med konstigt menar mindre vanligt), så det är ju exotiskt och whatever för en majoritet. Jag förstår inte riktigt problemet med att det då utmålas som det? Är det värre än hur tex NY-liv framställs som så vansinnigt urbant och arty crazy cool osv?
Jag kommenterade på din blogg om mailet. Har fått det men vill liksom svara ordentligt och inte bara hafsa iväg nåt, så jag har inte hunnit. Förlåt. Ska försöka styra till helgen.
(ang träningen; har kollat på det där förut. Bor ju inte i stockholm tyvärr, annars hade jag nog testat. men gör det du! det är nog kul!)
jag läser din blogg mer än kollar min...
men jag störs av att så många tror att man inte kan leva så på riktigt, att det som ska innebära att man är flummig/världsfrånvänd (vilket iofs inte är fel alls)/bakom flötet. det är ju inte konstigt, bara mindre vanligt.
men det kan mycket väl vara jag som är märkt av gamla kusinen från landet-attityder.
men det kan ju inte dom flesta heller, förutsatt att de inte är villiga att tex byta "ner sig" (också dåligt ordval men du fattar) karriärmässigt/lämna alla de känner/byta landsände osv vilket väl tar emot för en majoritet. Det är väl mycket därför det för de allra flesta är mycket snack och lite verkstad bara.
Så blir väl allting som känns ouppnåeligt per automatik lite glorifierat, det gäller ju inte bara tillbaka-till-naturen-grejen utan även tex höga chefspositioner eller stockholms nattklubbsliv eller hollywood eller egentligen precis vad som helst som kan träknas som motsatsen till det.
Få saker är ju så attraktiva och eftersträvansvärda som de som faktiskt strävar efter det får det att framstå som.
Förstår dock att just det här kanske upprör just dig mer med tanke på att du kommer från där du kommer osv
men alltså, mannen i filmen/låten ÄR ju stefan sundström?
Skicka en kommentar