Skogscykel

Jag var ju himla kaxig igår morse, och tyckte att jag var så sjukt pigg i benen när jag plockade upp Ola i stan vid tiosnåret för att cykla upp mot Ånnaboda och möta de andra.

Väl där uppe var vi i alla fall en fyra man stark grupp, som utökades till fem när Martin som var ute på cross blev så till sig i trasorna över sällskap att han tog "en liten extravända" (eh) och följde med oss. För mig är det ju helt oförståeligt att man ens kan cykla på sån cykel i den sortens terräng, men han verkade inte ens bekymrad. Det är skillnad på cyklist och cyklist, kan vi ju enkelt konstatera.

Hur som, en sväng på en gammal xcsm-bana, lite bergslagsled, en himla massa stenar, rötter och framför allt vattendränkt stig i mängder senare och jag var inte sådär vansinnigt stor i orden längre. Nu har jag ju visserligen skaffat mig ett rykte som obotlig optimist här nere, så jag höll humöret uppe så gott jag kunde, men hade jag inte haft sådant gentlemannamässigt sällskap med mig som mutade mig med godis, lät mig dricka upp deras vatten och smickrade mig framåt de sista tjugo minutrarna hade jag nog lagt mig ner och gråtit i mossan. Nåt-så-jävulskt-trött, helt vansinnigt, minsta motlut eller rot var helt oöverstiglig de sista kilometrarna innan vi kom fram till Mattsabacken igen där Johan och Per åkte hemåt och jag, Ola och Martin vände uppåt till starten för att få fika och fylla på vattenflaskor.

utsikten är ju åtminstone fin, det ser nästan ut som i dalarna!

trött tjej som försöker hålla skenet uppe

Efter lite kaka vid återkomsten till startpunkten var jag dock vid gott mod igen och kunde rulla hemåt. Då kom dessutom solen fram och berättigade mitt val av kortbyxor och kortärmat. Skönt att ha få ha rätt, sommaren är inte över.
Stannade hemmavid klockan på fem och en halv timme, fikan inte inräknad, och hade trots att jag höll mig på benen hela vägen lyckats med det märkliga konststycket att bli både genomvåt, blåslagen och blodig. Det är inte lätt med mtb alltså.

Fortfarande 50% jätteroligt och 50% hjärtat i halsgropen, men den överlägset bästa tekniken och drivkraften har ju visat sig vara ångesten att komma efter, och därför tvingas till att sluta tveka och vara feg och istället trycka på lite. Då går det istället förvånansvärt bra, så jag hoppas att jag kan lära mig att göra det automatiskt. Så småningom.
Hursomhelst så går det ju himla mycket bättre nu än vad det gjorde den där allra första morgonen på Lugnet i augusti, så det är ju framsteg hela tiden.


Ägnar dagen åt min skrivuppgift inför imorgon, det går istället jättedåligt. Massiv studieångest osv.
Kommer kanske hem till helgen!