Kolla vad nära jag ligger där i mitten! Jag är nästan lika snabb!(Jag har i vanlig ordning snott bilden från Martin, jag hoppas han inte misstycker. )
Vi var fyra tappra själar som inte kunde bärga oss till tisdagens stående tid utan var tvungna att riva av några varv på cx-banan idag med, nu dessutom utbyggd med en extrasväng och ett sandparti. Det var såklart fantastiskt! Jag hade varit på ett sånt överjävligt skithumör hela dagen och var verkligen i valet och kvalet huruvida jag över huvud taget skulle kunna bege mig ut för att träffa folk utan att slå ner någon längs vägen eller om jag helt enkelt bara skulle stanna hemma och tvångsmässigt dunka huvudet i väggen i ren frustration.
I sista stund bestämde jag mig trots allt för att inget blev bättre av att jag satt hemma och tjurade och hatade livet, så jag rullade ner (ut? bort? svårt med geografin..) till Hästhagen i alla fall.
Det var naturligtvis det bästa jag kunde gjort! Humöret flög i topp redan av att bara möta upp de andra, och efter att ha flåsat Martin i hälarna och nääääästan lyckats komma ikapp honom de två sista varven (jag är stark! en vacker dag får han tjejdäng! det kommer bli ljuvligt!) var jag mitt gamla vanliga kvittrande jag (även om jag mest kvittrar inombords just när det gäller det där, mitt yttre jag är upptaget med att lida, på det bra sättet).
Mådde som en prins när jag kom hem. Värdheten är obeskrivbar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar