Idag älskade jag inte att cykla. Jag var ful, långsam, svag och höll på riktigt på att blåsa omkull. Hatar verkligen den här galna blåsten här nere alltså, utan konkurrens det mest värdelösa inom vädergenren. Bortsett från hagel då kanske. Värdelöst hur som helst.
Jag hade planerat en ny vända jag inte kört förut som skulle bli 80km någonting, men redan efter två mil hade jag blivit förbannad och obstinat och skarvade ner till 60 så jag skulle komma hem någon gång.
Alla de här som här nere tror att jag alltid är en kvittrande muntergök har ju verkligen inte varit med när jag cyklar ensam i motvind alltså. Fy fan.
Ola ringde precis när jag kom hem och hade kört förbi mig med bilen. Uppmuntrande nog upplyste han mig om att jag dessutom sett precis så plågad ut som jag kände mig.
Kul!
Kul med cykel!
Kul med utomhusaktiviteter!
Kul med "förbättringspotential"!
Så-att-det.
Tur att jag ändå inte cyklade med han-som-inte-är-triathlet-än, vilket var den ursprungliga planen, för då hade jag förmodligen skrämt iväg den stackaren för all framtid och det hade ju varit synd på så rart löpsällskap.
Nåja. Det blir nog bättre imorgon. Tills dess tänker jag ägna kvällen åt sånt som allusion, hopning och parallelism. Det ska faktiskt bli roligt på riktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar