Det är ju Peace & Love-festival här nu. Eller i Borlänge då. Mest märks det för att ingen är kvar i Falun på kvällstid vilket förstås är trevligt och positivt.
Själv är jag inte där och frotterar mig med ungdomen, jag har faktiskt aldrig varit det trots att det är så nästgårds och trots att det hållit på i ganska många år nu ändå. Men nu för tiden känner jag mig liksom lite överårig, inte så att jag är för gammal men för att jag liksom gjort det där *100, och på den tiden då jag faktiskt hade ett intresse av sånt där så var inte P&L så himla ballt. I mina kretsar var vi mest intresserade av den härliga, och åtminstone på den tiden, sjukt indie och coola festivalen i Emmaboda. Jag vet i ärlighetens namn inte hur det står till med den saken nu för tiden, men jag hoppas den lever och frodas. Ska nog googla sen.
Det fina med Emmabodafestivalen var att min dåvarande bästis föräldrar råkade bo utanför just Emmaboda, vilket dels gjorde att vi kunde förhandla oss till att få vara där redan från väldigt ung och präglingsbar ålder och dels att vi kände arrangörer och sånt och alltså kunde åka gräddfiler till höger och vänster. Det, och att det förmodligen var en av de saker som haft mest inflytande över mina tonårs subkulturella val och därigenom hela mitt liv, eftersom allt som kom i svallvågorna av det och allt det lärde mig i form av självständighet och att skita i andras konservativa åsikter såhär i efterhand har visat sig betyda så mycket.
Alltså jag tyckte att det var sååå sjuuukt ballt. Hela Sveriges indieelit samlades i en himla knölig gammal hage i Småland. Det andra fina med Emmabodafestivalen var (är?) ju att de konsekvent vägrade ha ett backstageområde. Det gjorde ju att till och med töntiga tjejer från Falun fick dricka utköpt budgetvin med typ, moneybrother och killarna i the hives och andra som vid den tiden inte var särskilt stora men ändå ansågs häftiga, och mitt högstadiejag insåg plötsligt vidden av att man inte behöver pressa in sig i någon mall bara för att alla på ens småstadsskola säger att det är enda sättet att bli populär på (det här var i princip före internets alla sociala forum, kom ihåg det, det var helt andra förutsättningar för att kunna se över staketet till sin hemort!). Det var andra ideal som rådde och andra saker som värderades högt (ok, snyggast vann ju fortfarande, bara med annan definition, det var ändå tonåren) och jag fick ha för mycket kajal och hur konstiga kläder jag ville och folk uppskattade det och killarna i banden ville hångla med mig och jag startade en hemsida med en deppig webbdagbok för att hålla kontakten med alla som jag tyckte det var så orättvist bodde så långt ifrån mig och fick genom den uppleva något slags crazy och mycket lokalt (kulturellt då, geografiskt förstås sjukt utbrett) tonårskändisskap.
Det var det sjukaste av allt. När jag flyttade till Stockholm ett par år senare och gick på indieklubb med min dåvarande och inte lika insatta pojkvän så insåg han inte vidden av det där förrän han som ett test i kön till Babasonic, som var en av de två stora klubbarna då, frågade varenda en om de visste vem jag var (till namnet då, det här med digitalkameror var ju inte så stort då) och ALLA blev helt till sig. Det var väl mina 15 minuter i solskenet det, och de var jävligt fina.
Lite som att vara på cykeltävling nu.
Skoja.
Hur som helst.
Det var så fint för att det gav mig lite andra perspektiv på livet. För de som fick växa upp i större städer var det säkert inte lika välbehövligt, de hade ju både Cafe String & Cafe Pierrot hallå, men för oss från landet var det så himla värt. Även om de där kretsarna internt var än mer elitistiska och snäva än den så kallade mainstreamfåran, och även om folk bakom de androgyna fasaderna visade sig vara än mer låsta i sina manliga respektive kvinnliga roller (alltså, ett helt eget inlägg det, jag har SÅ MYCKET att säga kring det där), så var det ändå ett alternativ, och på nynazistvis gav det ju en rätt skön känsla av gemensam alienering och medföljande sammanhållning. Citatet "Vi hatar er och ni hatar oss men vi är jävligt glada att vi inte är som er" vill jag minnas att jag till allas jubel pubertalt proklamerade någon gång i ovan nämnda www-dagga.
Glory days. Jag ska se om jag kan hitta något gammalt hederligt foto att scanna in åt er, jag vet ju att ni vill.
(Och för att sluta cirkeln ska jag ju nu i helgen till andra leriga hagar i Småland, fast klädd i mer lycra än fjäderboa och stjärnor under ögonen och mer för att cykla än för att ligga i gräset och försöka låtsas blasé.)
