Åh förlåt min bloggtorka, jag har haft såhär stereotypt grabbigt och cyklistigt besök som bilden ovan ger sken av och ni vet, det är så mycket som ska göras med cykelintresserade utomsocknes i Falun. Det ska cyklas, och det ska sightseeingas och det ska träffas andra cyklister och det ska tävlas och gud vet allt. Som ett heltidsjobb!
Men alldeles oerhört trevligt och opti förstås, fast det fattar ju vem som helst, herregud.
Idag tog jag i alla fall till slut tag i allt det här förslappade semestrandet och fikarullandet och cyklade Engelbrektsturen. Kul tyckte jag! Det här om att det skulle vara en tråkig bana känns helt oförtjänt. Men trött blev jag, herreguuuuuud.
Jeppe ropade att jag skulle "gasa lite nu" vid första langningen, och jag tog honom kanske lite väl mycket på orden för jag ba "ja jävlar! gasas ska det!!!" och efter fem mil var jag sedan helt rökt. Kröp fram alldeles ensam, förutom stumbenssällskapet som ju inte är så tacksamt, nästan hela resten av vägen hem. Det gick så fruktansvärt långsamt att jag på allvar började uppskatta min måltid till 4h. Dog inombords. Grät en skvätt inombords. Svor inombords. Blev omkörd och omkörd men orkade inte göra ett endaste igångdrag för att ens försöka gå med. Fick krampkänningar i båda benen samtidigt. Blev arg. Gick med en grupp gubbar på pur ilska. Tappade. Gick i mål - inte på 4h. Mådde illa. Blev 5:a.
Ska nog ta tag i den här träningsbiten nu. Fast först ska jag till daljunkis och klappa mina hundar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar