Ok, vi (och med "vi" menar jag de tre männen jag bor med i allmänhet, Robban i synnerhet och inte särskilt mycket jag själv) har i tre timmar letat igenom och vänt på varenda pinal i rummet vi bor i för att hitta den tredje försvunna rumsnyckeln. Robban har packat upp och om hela sin väska tre gånger minst, madrasser har vänts på, kvarvarande hår har slitits och i skrivande stund är Robbans brors kompis Roger för fjärde(!!) gången nere och letar igenom sin verktygslåda i bilen(?!) för att se om den kan tänkas ligga där.
Jag har givetvis hela tiden förfäktat min oskuld och hävdat att de bara borde chilla lite eftersom den säkert dyker upp när vi ska packa ihop oss osv och således inte nämnvärt dragit mitt strå till stacken, eftersom: relaxa osv. Efter ett tag började de trenne förtvivlade männen uppgivet rikta sina misstankar mot mig, hade inte jag tagit hand om alla nycklarna när vi kom (jo), hade jag lämnat bort någon (nej), var det inte förmodligen jag som slarvat bort?
Min reaktion: "Men ååhhhhh nej verkligen inte, jag har klänning, har inte ens några fickor, gud vad ni är knäppa ni vet ju verkligen inte vad ni pratar om" osv osv osv
När det började bli gråtfärdigt och ohållbart vände jag så till slut pliktskyldigt och himlandes med ögonen på min väska. Gissa vad jag hittade? Gissa om de älskar mig nu? Tror ni jag gör bäst i att sova med ett öga öppet?
2 kommentarer:
Jag kan tippsa om att inte sova alls om du vill vara säker på att få komma till Stockholm im.
Hahaha, så himla rätt! Har man klänning har man inga nycklar... det vet väl alla??!
Skicka en kommentar