Efter min optilördag med tillhörande bonussekundrar och start i ledartröja och annat som gör en enkel flicka på strålande humör var jag naturligtvis laddad inför linjet på söndagen, även om start 0800 kan lämna övrigt att önska. Typ sömn. Men jag råkade som sagt vara lite väl fysisk med asfalten istället efter fyra varv av sju, och fann plötsligt mig själv nerblodad och uppskrapad i diket istället för i klungan.
Jag är ju både dramatiskt och neurotiskt lagd, så jag ägnade förstås sedan en lagom stund åt att gråta och hyperventilera som en hysterika i armarna på den man som råkade stå närmast och som kom rusande till min undsättning i väntan på sjukvårdspersonalen, vilka i sin tur sedan skickade mig till akuten för undersökning och omplåstring.
Såhär i efterhand kändes det ju mest som ett otroligt surt sätt att inte ens få en chans att försvara sin ledning på, men det kommer väl fler lopp och fler tillfällen, och då kan jag förhoppningsvis kanske hålla mig på hjulen som vettigt folk tydligen gör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar