Den gav alltså på min väg ner till Halmstad plötsligt och oförklarligt upp på E4:an utanför Mjölby. Givetvis var det fredag eftermiddag när alla gått hem och ingen är tillgänglig på någon verkstad. Givetvis visste jag inte vart jag var. Givetvis var jag ensam. Givetvis höll jag på att börja gråta och lägga mig i diket av pur förtvivlan. Givetvis hade jag som the cherry on top en mobiltelefon som inte funkade.
Det hela var måttligt fröjdefulld, med andra ord.
Jag fick, när jag samlat mig lite, bärga bilfan och av bärgningsgubben bli transporterad till en verkstad i Mjölby vars personal fick jobba över sådär sista dagen på veckan enkom för min skull. Därifrån försöka få tag på en hyrbil (återigen: fredag kväll). Få mekanikerna att tycka tillräckligt synd om mig för att skjutsa mig till stället där hyrbilen fanns och sedan följa med mig tillbaka till verkstaden för att låsa upp så jag kunde baxa över min packning och cykel från min egen bil. Jag skämdes givetvis som en hund, och har väl sällan känt mig lika mycket som en blåst tjej.
Ett moment som präglades mycket av det gamla hederliga uttrycket: life is funny, but not ha-ha-funny.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar