Snömodd i Svärdsjö

Det var ju inte precis någon rusning ute på vägarna idag, det såg mestadels såhär öde ut. Är alla som befinner sig i Dalarna i Vasaloppsområden eller?

De första timmarna var det mest jag och midjehöga drivor av snömodd på vägbanan (eftersom jag förstås var ute i ottan innan plogbilarna, dock är bilden hemskt vilseledande men det bryr jag mig förstås inte om). Sedan var det jag, en näve bilar och midjehög snömodd, för att sedan återgå till enbart jag själv och modden mot sista halvan. Mysigt. Några strukturerade tempoökningar var ju dock inte att tala om, med tanke på att jag ändå ville komma hem med livet i behåll och inte vurpad och överkörd. Försökte sprätta upp för de backar där det var möjligt för att kompensera och höll mig otroligt nog ifrån både vurpandet och liggandet under bilar. Blev trött till slut ändå.

Lyxade dessutom till det med musik i ena örat och lite ofruset vatten efter några timmar, det är ju inte varje dag sådana extravaganser erbjuds inte! Så det var fina tider. Härligt med vintercykel! (på riktigt! inte ironiskt!)

Inte utelåst längre

Innan själva utelåsningsincidenten hann jag alltså med ungefär fyra timmar ute. Det var fantastiskt på så många sätt! Bland annat var det plusgrader så jag slapp frysa, bara en sån sak. Dessutom var jag stark och pigg och fin hela vägen och det är ju inte så dumt det heller. Är det all träning som lönar sig till slut tror ni?
Inte ens faktumet att jag var tvungen att cykla ensam hela vägen (jag var vid postenparkeringen nio, men inte ens Pia B var där!) bekom mig särskilt mycket. Man hinner tänka rätt bra. Funderade en hel del på det här med olika sorters träning och vad det gör med en och varför alla brudar borde ägna sig åt prestationsidrott, men det är en tankegång vi kan ta en annan gång för nu ska jag åka och handla en frukt eller två.
Imorgon tror jag att jag ska festa till det genom att trampa åt envikenhållet, det var länge sen!

Utelåst

Ja, här sitter jag i trapphuset utan nyckel. Vad gör ni?

Inte torrt

Jag fattar inte hur man gör för att mobilblogga utan bild. Går det? Jag sitter på tåget i alla fall, det har, peppar peppar, gått enligt tidtabellen (fast om det skulle strula så har niclas avslöjat att han har något slags finger med i sj-spelet, så jag har ju någon att ringa och ställa mot väggen i så fall ;). Närå). Till min egen fröjd och glädje sitter jag här och ser ut som jag precis klivit ur duschen, med kläderna på. Under promenaden till stationen hade jag och mitt i vanlig ordning farsartade liv nämligen den stora lyckan att få översköljas av några liter smältvatten från inte bara en, utan två, gigantiska lastbilar. Bokstavligt talat som en dränkt katt alltså. Fast lerig. Ungefär som de som körde mörksuggan i år. Fast på ett tåg. Jävligt fresh hursomhelst. Börjar dessutom bli rätt kallt. Ska nog skriva kärleksbrev till alla lastbilsförare när jag kommer fram. Som upplagt för festliga metaforer om inte annat. Hade jag varit mindre blyg och pryd hade jag såklart skrivit hela det här inlägget på det viset.

Från och med nu:

1. dammsuga
2. äta lunch
3. göra cykeln anständigt ren
4. packa
5. åka tåg
6. KLAPPA HUND!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!


Jag ska sluta med det här djurbloggandet jag lovar, jag vet att ingen utom kanske två av er är det minsta intresserade, men jag kan inte riktigt behärska mig. Måste bara få ur mig lite sånt här:
"Åhåååhhhhåååååååååååååååhh guuuuuuuuuullllllliiiiiiiiiii!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!"

Så kan jag skärpa mig sen. Nog nu. Slut på larvet. In med cykeln i duschen.

S-s-s-shady

- Men Lisa! Vad gjorde du egentligen igår?!

... är ju frågan ni alla naturligtvis har ställt er både en och två gånger vid det här laget (till och med min far ringde mig nu och undrade vad som föranledde uppdateringsbristen). Och det ska jag tala om för er, eftersom jag är ett sånt stort fan av upplysning och folkbildning, att igår låg jag i fosterställning hemma under täcket, skakandes som en stackars migränfölunge utan medicin. Synd var det om mig. Ni anar inte ens.
Men bonusen var förstås att jag i och med det hetsigt slog upp ögonen like a maniac innan 0600 imorse. Efter ett dygn i mer eller mindre sovande tillstånd sitter man ju inne på en rätt bra dos av överskottsenergi förstår ni.
Effektiv morgon, skulle man kunna beskriva det jag hade utan att överdriva.

Sedan dess har jag precis som vanligt ägnat mig åt att gå i skolan, tjafsa med Johan på msn, läsa lite och träna lite. Inget världsomvälvande alltså. Men imorgon ska jag se om tågen har börjat gå (eller om snön som kommer nu stoppar dom igen) så jag kan åka till Falun och krama mina hundar, cykla i snöovädret och klappa rara Karin på kind.

(Jag trodde jag skulle ha en massa bilder på Karin att lägga till här, men det hade jag tydligen inte alls? Här är två på henne och mig från i somras i alla fall, den ena från mtb-sm & den andra från höintagningen i Berggården, det var allt jag kunde uppbringa i fotoväg tyvärr. Men kolla vad fin hon är! Gulle.)



EDIT: Men jo! Kolla här! Jag hittade en på Karin och hennes ena häst! Ha! Den har jag fint nog döpt till "en bästis och en hästis". Det märks ju att jag har teh mad retorical skillz alltså. Ett rim, ba sådär, rätt upp och ner. Sjukt fyndigt namn, begåvningen är svår att dölja osv. Eller inte.
Men bilden är fin! Den är tagen vid Hedens Gård i Österå, där jag hade min älg-häst Alex en sommar när jag var sådär fjorton-femton.

Ett bra pass, omg!

Jag har inte så mycket att säga egentligen (alla kan här resa sig upp och rita varsitt kors i taket), men idag fick jag kompensation för de där dåliga passen förra veckan i alla fall. Jag var pigg. Jag tog i. Var stark och blev lite illamående. Precis som jag vill ha det!

Tror jag håller mig i stan över helgen och åker upp till Falun med Ola på måndag.

Snön

Jag försöker välja mellan Falun och Örebro till helgen. Tänkte att stället med minst shitty väder skulle vara att föredra, men så verkar det som att bägge ställena ska få ÄNNU ett himla mastodontsnöfall. All-tså. Ej okej.

Kultur och katastrof

Jag tyckte ju som bekant(?) att Hej Domstol! var det bästa som någonsin hänt svensk radio på den tiden då det fortfarande sändes. Mitt liv var så tomt när det slutade sändas. Jag blev då tvungen att lära mig leva med att inte få veckans balt redovisad för mig och jag fick liksom aldrig riktigt klarhet i vem som egentligen var verkligast i Sagan om Ringen-trilogin. Förmodligen kommer jag aldrig kunna sova ordentligt med den stora frågan gnagandes i mitt inre.
Mitt humorliv har varit ett själens svarta hål sen calle, valle, jesper och ola tackade för kaffet och gick hem.

Till min stora lycka skickade då Mackan mig häromdagen en länk till halva HD's nya projekt Rikets Sal, och även om det ju förstås inte riktigt är som det en gång var, på det där sättet som en gammal tonårsförälskelse liksom aldrig blir riktigt lika stor igen när man möts flera år senare, så är det såklart fantastiskt att få se till exempel sånt här:

Fiktiv mat och dryck


(Bonusfakta: Markus gick i samma klass på DI som kompisarna till Hej Domstol = jag hade under några år i teorin, i egenskap av dåvarande flickvän och därmed obligatoriskt festsällskap, fantastiskt många möjligheter att faktiskt få umgås med dessa mina roligaste människor. Jag prioriterade dock att vara en olycklig konstnärsstudent och tog dom inte. Men jag blev i alla fall så starstruck vid blotta tanken att jag nästan gick upp i brygga. Lite som när jag satt mittemot Erik&Mackan-Erik, som jag av någon outgrundlig anledning jag inte kan motivera för fem öre också tycker är hemskt rolig, på en av teaterhögskolans fester. Blyg och tindrande som en fnissig tonårstjej! Vilket jag väl i och för sig var också.)


Annars inte mycket idag alltså. Jag pratade precis med Johanna som befann sig i snökaosets epicentrum, dvs Stockholm, och vi pratade såklart om hur fantastiskt det är these days. Att på daglig basis få känna sig som att man är med i katastroffilmernas katastroffilm; den supertöntiga Day after tomorrow! Fantastiskt! Väntan på att få se de obegripliga animerade svarta vargarna komma springande över svartån här är ju i det närmaste olidlig vid det här laget!

VM!

Om man inte har lyxen att få vara i Falun i egen hög person, så får man se till att ha kvalitativa kontakter som förser en med liverapporter från stan där alla vill vara. Här ser ni världens bästa Carlsson, som tydligen däremot inte även var världens snabbaste Carlsson idag på veteran-VM. Men man kan ju inte få allt.

Själv har jag inställda föreläsningar på grund av den här himla snön och kylan. Vår föreläsare kan inte ta sig hit från skåne (såklart) så jag stirrar mest i taket.
Eller nej, det gör jag inte. Jag läser. Rastlösheten börjar ta ut sin rätt, dock. Vet inte riktigt vad man gör åt den saken?

Inte så jäkla zen, direkt.

Såhär såg det inte ut. Den här tjejen står ju still.

Ja jösses, det var ju länge sen jag var såhär oavslappnad ska ni veta.

Inte så att jag varit medveten om att jag på något sätt skulle vara mer uppe i varv än annars, snarare tvärtom, men det var ju vansinnigt påtagligt när jag helt plötsligt skulle andas i takt och röra mig långsamt och stå still längre stunder än sekundlånga och annat sånt där som liksom ingår i hela yoga-konceptet.

Till skillnad från andra löjliga delar av yogakakan som jag ju utan problem väljer bort och ser mig som motståndare till, som tex sarong/dreads/indienresor/newage/tarotkort/linnebyxor/makrobiotisk kost/stenhealing(förövrigt ett av de populäraste sökorden hit! Oh the sweet taste of irony va?)/generell andlighet/yada yada yada så är det ju mer uppenbart och störande för omgivningen när någon i lokalen inte har vett nog att till exempel andas in när man ska andas in utan envisas med att flåsa runt helt respektlöst på eget bevåg, lite hur som helst som det passar en själv bara.

För att extra spä på min egen jobbighet kom jag efter halva passet på mig själv med att frenetiskt tugga tuggummi som en tjackad fjortonåring från någon söderförort. Detta naturligtvis samtidigt som jag gjorde allt i opassande tre fjärdedelstakt och alltså ständigt låg en halv övning framför, bakom, eller både och, i förhållande till de andra. Det hade kanske inte varit så irriterande i andra gruppträningssammanhang. "En sån jobbig människa finns ju på alla gruppträningspass", tänker ni. MEN, mina vänner. Det är väldigt tyst i en yogasal. Det är väldigt uppenbart när saker inte sker i den ordning det är tänkt. Väldigt.

Antal gånger jag under en timme bröt en position för att rätta till tofsen i håret: oräkneliga
Antal gånger jag under en timme bröt en position för att rätta till kläderna: oräkneliga
Antal gånger jag under en timme bröt en position för att kolla ut: oräkneliga
Antal gånger jag under en timme bröt en position bara för att: oräkneliga

Ni förstår ju.

Herre! Jag tackade tyst gudarna för att jag är vig som en gummidocka och därför klarar alla ställningar på svåraste sättet! Jag försökte inbilla mig att det ledde till att jag förmodligen inte alls såg så okoncentrerad ut utan bara framstod som lite nonchalant obrydd och blasé (som att det skulle vara bättre?).

Det gjorde det förmodligen inte.
Så jag smet ut först av alla för att minimera risken för gatlopp, stening och tjära och fjäder efteråt, vilket ironiskt nog förmodligen var det som störde folk mest (det finns någon slags outtalad social regel att man inte får HETSA ut ur en yogasal. Jag antar att man ska vara så himla ett med fan och hans moster att man liksom är i fas med hela alltet och annat BS. Men så jobbar ju inte jag, det förstår ni ju. Har man trummat sig med fingrarna igenom hela den sista liggande delen så spelar man i en helt annan liga. Helt. Annan).

Mycket snö och lite löpning

Saker som kunde ha gått fortare:

1. Filmen Avatar
2. jämställdheten
3. min löprunda


Efter att ha konsulterat två olika och av varandra oberoende källor om läget på vägarna i förmiddags fick jag tillslut vika ner mig och inse att det där med att cykla nog bara var att glömma ändå, trots att det naturligtvis gjorde ont i själen vid åsynen av strålande sol/klarblå himmel/annat porrigt/etc etc etc.
Så vad gör man då? Man ägnar naturligtvis förmiddagen, precis som gårdagkvällen, åt att sträckläsa en bok från pärm till pärm (dagens till och med studierelaterad!) och vara en duktig student för att sedan snöra på sig skorna och ägna sig åt den ädlaste av idrottsgrenar; löpning.

Det var en helt fantastisk idé! Kolla bara vad fint det var:

Där var det till och med löpbart! Jag hade solen i ansiktet och var lagomt klädd och förstod verkligen varför jag sprang ute hela vintern igenom förra året.
Dessvärre blev snödjupet efter den här bilden mer och mer påtagligt, och eftersom jag bara kan en bra löprunda i den här stan (vilket är den jag brukade springa med triathleten i höstas och den börjar ungefär här) fick jag så småningom faktiskt vända.

För faktiskt, när det börjar se ut såhär är inte ens min av åsnor avundade envishet tillräcklig för att försöka upprätthålla något slags inbillning av att det är möjligt med ett normalt löpsteg:

När ni tittar på den här bilden vill jag att ni också ska ha i åtanke att jag inte direkt är en liten 150 centimeters dvärgtjej, utan förmodligen är längre än både er och era mammor och således har rätt långa ben. Det handlar inte om your average trettiocentimetersdjup här inte alltså. Galet!

Därför: inte ett alltför imponerande tempo idag inte. Föredömligt låg puls dock vilket var uppmuntrande. Jag har sällan det när jag springer, så jag antar att det betyder att saker och ting går åt rätt håll osv. Fint.
Lade ner efter drygt en & en halv timme, ser fram emot träningsvärk imorrn. Nu ska jag fortsätta min söndag i återupptagna idrotters tecken med att gå på yoga. Det gjorde jag senast i oktober-november, så det kan ju bli en spännande upplevelse.

SOL!!!!!!!!!!!!!!!

Strålande sol ute idag hörni! Jag ser inga vägar från mitt fönster, men vågar man hoppas på att komma ut lite på cykel idag eller? Hoppashoppashoppas!

Mycket snö och lite cykel

Eftersom jag inte orkade ta nån ny bild får ni nöja er med en gammal. Det är ändå samma lokal liksom, så det hade ändå sett snarlikt ut. Variationerna är inte sådär vansinnigt stora.

Fast egentligen borde jag väl ta en bild ut genom fönstret så ni förstår varför det där med utomhus inte riktigt var ett förstahandsval idag. Ola kallar det för "onödig snö". Jag tycker ju att all snö efter december är ganska onödig, men det är faktiskt möjligt att den här tar priset.

Som tur är, sådana här dagar, har jag ju ett vansinnigt utvecklat pannben. Förmodligen härdades det under alla eviga fotvandringar i alperna under min uppväxt, där jag under många års tid fick möjlighet att finslipa tekniken i att koppla bort huvud och känslor och bara fortsätta gå i timme efter timme*. Fram kommer man ju, men om man inte tänker under tiden så märker man inte hur lång tid det tar.
Som en extra nivåhöjare av den där (icke-)mentaliteten har jag även spenderat ett halvår av mitt liv med att sälja dalahästar och t-shirts med vikingatryck i en turistshop, under lågsäsong. Med tre kunder om dagen, radio- och bokförbud, i flera månader blir man jäkligt bra på att hantera tristess ska ni veta. Faktum är att jag sedan dess nästan aldrig upplever att jag har tråkigt för ingenting kommer någonsin upp i den nivån igen.

Således hade jag idag inga som helst problem med att förlägga mitt utepass inomhus. Med sällskap första timmen och lite tempoökningar med jämna mellanrum de resterande två så hann jag förstås inte ens börja fundera på om det var långtråkigt eller inte. Det är inte så jag jobbar. Fick däremot mina timmar till boken, nöjet och tillfredsställelsen i att ha följt mitt schema (jag älskar schema!!) och tillfälle att charma föreningens äldre medlemmar en stund efteråt, i vanlig ordning. Kopplade på service-rösten, ni vet. Den vet var den sitter.

* Jag gillade alltså att vandra i alperna, oftast. Det hände dock att de där timmarna blev fler än beräknat, eller regningare, eller dimmigare, eller annat sånt där som gör det hela lite mindre angenämnt. Då passade det bra att lära sig gå in i det som min mor kallar för mitt ardenner-tillstånd.
(och för er som inte vet är en ardenner alltså en sån här:

dvs, man stretar på. Eller "STFU n trampa", som man också kan säga.)


Och så var det med den saken.
(Så fick jag även visa på min näst bästa egenskap; att säga jävligt lite med fruktansvärt mycket ord, utan att det egentligen verkar särskilt irrelevant. Jorå, såatte. )

Hejhej

Ps. Jag är glad igen! Bra va?!

Jag har ingen ordning på mina papper (men åtminstone mer än andra)

Ett irritationsmoment kommer sällan ensamt, som det gamla ordspråket lyder.

Idag har jag inte bara ägnat mig åt ett ägande av min kursansvarige (jag visste väl att de där studierna i socialantropologi skulle komma till användning någon gång), vilket naturligtvis är irriterande eftersom det inte riktigt känns som något man ska behöva göra på den grundnivå vi trots allt fortfarande befinner oss på. Jag vill liksom gärna kunna anta att det jag får höra av de som är anställda för att undervisa är sant och korrekt, även om det förstås är en snudd på gulligt naiv tanke.

Utöver det gick träningen dåligt (jag var skitpeppad i kanske 40 min, men sen var det platt fall) och i helgen väntas ytterligare ett tröttsamt snökaos vilket förmodligen leder till utebliven utecykel. Lägg till det faktumet att jag i vanlig ordning står i ett sånt där vägskäl gällande Vad Ska Det Bli Av Mig™ och hur ska jag styra min framtid och ni vet, sånt där jag gjort varenda år snart de senaste tio av mina hittills tjugosex år i livet.

Så jag ska nog bara lägga mig under täcket, tänka på hundvalpar, sommarmorgnar, solsken och herrparfym, och vänta tills det blir imorgon så jag kan få vakna till ny dag och bättre humör.
(Då ska jag börja på mitt PM, och det kan man såklart inte bli annat än glad av, så det kommer väga upp!)


(Edit: För att undvika drama, det är alltså inget allvarligare än att jag är lite trött, har sovit lite dåligt och inte vet om jag valt rätt kurs. Så no worries, lite sovmorgon så ska jag väl vara mitt vanliga äppelkäcka jag igen)

Ett inlägg till Johan

Rutiner

Precis som vanligt har jag sovit bort onsdagseftermiddagen. Jag tror jag sover för lite på nätterna, för varenda vecka somnar jag när jag kommer hem på onsdagen så nåt kompensationsbehov finns det ju uppenbarligen.

Omåttligt intressant upplysning för er, jag förstår det.

På grund av det är jag såklart nyvaken och groggy nu och har såklart ingenting vettigt att komma med, men det hindrar mig såklart inte från att uppdatera. Trots allt har det varit en fasligt stor andel cykel i den här bloggen nu, så jag måste ju väga upp med lite nonsens för att kunna behålla min titel.
Jag tänker mig att ett 70/30-förhållande snack/cykel är något slags minimum för att inte framstå som alltför relevant och intressant.

Friskis nu då. Ska väl röra lite på kroppfan osv. Har hört att det är nyttigt.

Tumme ner

Dåligt pass. Svag tjej. Det är det här med att dels träna ensam, och dels träna på förmiddagen alltså. OVÄRT. Framför allt fruktansvärt ovärt att påverkas av såna petitesser.

Men jag genomförde det föreskrivna såklart, det var ju inte så, men det var en jäkla plåga från minut ett och det är jag inte riktigt van vid.
Kanske fostrande att få känna på lite sånt också, i och för sig.

Världens bästa Carlsson

Stefan byter jobb, stor sorg för Faluns tränande befolkning. Carlsson är ju inte världens bästa Carlsson för inte, som man brukar säga. Vi tröstar oss med att lägga in det coolaste fotot någonsin på den mannen, jag älskar den här bilden:

Om jag någonsin fastnar på bild i cykelsammanhang hoppas jag att jag varje gång kommer se ut precis sådär.

Nu ska jag, apropå den gode Carlsson, ta mig upp till ljungstugan och köra dagens pass. Eftersom jag måste ägna eftermiddagen och kvällen åt att videokonferera med Stanford Uni har jag lånat nyckel av Ola så jag kan få mina intervaller gjorda ändå.
(Jag läste precis igenom vad som stod på dagens meny, blev trött bara av det. Det bådar gott!)

En bild till

... och när vi ändå håller på, eftersom ni älskar bilder, här är en sista bild från helgen! Jag har stulit den här från Sportklungan utan att fråga, eftersom jag är ett stort fan av internetanarki, men jag hoppas det inte gör något. Jag vill ju bara visa det fina vädret, mina stiliga hjulkavaljerer och all snö och solsken, och det är ju ändå en ganska behjärtansvärd intention. Faktiskt..

Väntans tider

Saker man gör i universitetsvärlden: väntar.
På olika saker. I olika lokaler. Med olika människor. Men ändå samma.

Jag har åtminstone mellan allt detta väntande lyssnat på en ganska intressant föreläsning om svenskhet (intressant ämne, förståeligt att folk väljer att forska kring det) och pratat med Ivan från Bulgarien om matbröd, bussköer och hans besvikelse över att Sverige inte är ett land fyllt av blonda tjejer i bikini som halsar Absolut och visar brösten.
Alltid tråkigt att göra folk besvikna, ni vet.

Fast det var trevligt. Ivan var snäll, och som en bonus såg han ut som en exakt levande bulgarisk kopia av Fredrik Kahn. Så i brist på Ivanfoto lägger jag helt enkelt in en bild på Fredrik från vår ungdoms dagar för att illustrera det hela:


(Vi var förstås bara barnen här. Bilden är tagen på den mytomspunna epokgörande klubben Metropolis som förmodligen aldrig kommer överträffas för oss som var med på den tiden. Det var ju inte bara en klubb, det var en hel subkultur. Jag har aldrig, varken förr eller senare, varit med om något som ens kan liknas vid den masshysteri när det under nedläggningskvällen köades utanför sedan dygnet innan, kravallstaketen revs i desperation för att komma in och folk på morgonen vägrade lämna lokalen med följden att Broder Daniels "No time for us" (var det väl?) fick spelas igen och igen och igen och igen i all evighet. Helt overkligt och utan tvivel det mest storslagna jag någonsin varit med om i nattklubbsväg, och då har jag väl ändå varit inne i den världen rätt mycket. Episkt, som man brukar säga.)

BFF

Jag fick, tro det eller ej, tag på Markus! Det var tusen år sen, men eftersom jag oftast är som en gammal terrier när det gäller mina vänner (krånglig i början, trogen och lojal in absurdum efter det) så blev jag såklart lite sentimental av vårt samtal och gjorde därför naturligtvis det enda rätta och mailade honom DEN HÄR.

Inget säger ju I love you/best friendzzz forever som en reklamkampanj, det vet ju alla.

Ni får den också!

Vårvintrig hjärntvätt

Det var ju inte precis genomvidrigt ute idag heller. Kanske, kanske att jag till och med någon sekund under passet tänkte tanken att Närke kanske har nåt att komma med i jämförelse med Dalarna ändå. Men jag var förstås inte riktigt vid mina sinnens fulla bruk.
Vem kan å andra sidan klandra mig för det när jag befann mig under den här klarblå himmeln med nästan LJUMMA(omg! omg! omg!) vindar i ansiktet, bland vårfåglar, ren asfalt och med solstrålar rakt in i ansiktet och ner i stenen i några timmar. Det är inte så lätt att hålla sig sansad då inte.

Körde nytt pass med inlagda fartökningar, det gick sådär. Klen puls. Knepigt. Men det tar sig nog tills nästa gång.

Nu ska jag försöka ringa bästa Mackan för tusende gången på en handfull dagar. Vi har nu ringt om varandra varje dag i snart en veckas tid eftersom våra dagliga rutiner och tider uppenbarligen nu för tiden skiljer sig helt och hållet från varandra. Han ringer mig när jag tränar eller sover, jag ringer honom när han jobbar eller sover. Kontentan: lite snack, mycket verkstad. Helt fel, alltså.

FILM!!

Kolla, jag visste väl det:



SER NI VAD FINT DET VAR ELLER?! Guuuars.

Fantastisk vintertur!!

Ibland är det ju onekligen trevligare att cykla än annars! Idag var ett sådant tillfälle!
Jag, Ola, Niclas & Andreas möttes upp i morse och tog en tur till Nora. Väl där mötte vi av en slump Mathias som var ute med sitt nya team från Örebrocyklisterna, så vi slog följe med dom över bergen tillbaka.

Det hela var, förutom en kort period vid Norasjön som var lite motig, en vintersportorgie utan dess like. Bara frusna vägar, strålande sol, snötäckta träd, gnistrande vita fält och annat sånt där som är så fint att det nästan blir löjligt. Dessutom snällt och omtänksamt sällskap som har tålamod med min brudiga periodvisa svaghet och ovana vid att cykla långt. Jag har mina ups & downs under längre pass såhär, antar att det är något som försvinner med lite mer rutin.

HUR SOM HELST, fint jäkla pass alltså. Om cykel alltid var såhär skulle ju varenda människa ägna sig åt det, annat vore ju korkat!
Som vanligt har jag dock tyvärr inga bilder på all den här fröjdefulla ljuvligheten att bjuda på, förlåt. Jag är liksom för upptagen med att antingen hänga i för att inte komma efter, eller om det inte är något problem vara för nöjd och glad och upptagen med att älska livet och sådana livsnjutarfasoner att jag aldrig kommer ihåg eller kommer mig för med att slänga upp den där mobilen. En vacker dag kanske jag bättrar mig på den fronten. Ni kan ju hoppas.

(Jag tror i och för sig att Ola fotade någonstans, jag kanske kan stjäla hans..)

Frusenhetsprojektet fortskrider

I den ständiga och ständigt i underläge förda kampen mot frusna tår har jag idag köpt ett par extra och varma sulor till vintercykelskorna. Jag har insett att det är där den nuvarande svaga iskylelänken sitter, så jag hoppas att det här kommer resultera i en varm, fluffig och gosig skosuccé under morgondagens distans med mina bästa cyklande killar.

Mindre succéartad var den sk "promenaden" (för att ordet promenad rättmätigt ska kunna användas krävs ändå ett visst mått av kraft riktad framåt, här var det tveksamt) in till stan för själva inköpet. Svaga och stela frigolitben gjorde det till ett projekt på en hel halvtimme. Märkligt, det där, vad olika det är.

Tröstade mig och min svaghet med min nya bästa matvara;


Kokade soppa på en spik, ska ägna mig åt popkulturella nöjen under falsk studieflagg ett tag och slår väl sedan kanske till på ett glas vin ikväll, så ska det väl bli folk av mig med igen.

Do the haka!

Jag är ledig idag från allting. Tänker mig därför en tripp in till stan för att köpa något jag nu glömt bort men som jag vet att jag behöver(?) och se om jag hittar lite böcker till resten av min kurs. Dels den roman vi måste läsa, men också något som jag kan grunda min fördjupningsuppgift i. Jag tänker mig ju som sagt att jag ska skriva om det här:

eller snarare kanske det här:

Det ni. Spännande va?

Avatar, på riktigt den här gången

Jag kollar på Avatar. Den är precis så provocerande och stereotyp som jag förväntade mig. Naturfolk? Den vite mannens räddning (i uttryckets båda bemärkelser)? "Primitiva" folkslag? Är inte ändå det här ett koncept som känns en aning... ofräscht?

Att de dessutom gjort rymdsmurfarna, enligt våra normer, till någon slags sexy idealatleter gör ju det hela ännu mer ironiskt och osmakligt.

Men ja, det finns ju ingen anledning att säga det på något annat sätt än:
"”Avatar” är ett tekniskt äventyr men ska ni ta en tur till planeten Pandora, berätta inte för er hjärna. Den ska inte med på det här. Den kommer bara att gnälla, sucka och göra det tråkigt för alla när den himlar med ögonen"

Tursamt nog har Carlsson skickat mig nya intervaller inför eftermiddagen, så jag kommer nog få bli lite trött och få lite annat att tänka på. Jag tror de kommer smaka fint som snus!

Analyze this

Jag drömde att jag blev jagad av två björnar av mammutsize i skogarna i Källviken inatt (där Bjermsnäsvägen korsar och blir skogsväg upp till toppen av slalombacken, för er som vet). Jag hade mtb, men kastade klyftigt nog den i diket för att istället lifta på pakethållaren med två tanter och en shih tzu på en Kronan-tandem, som dessutom färdades MOT björnarna. Ni kan ju gissa hur det slutade.

Freud, var är du när man behöver dig?

2 * shopping

Alltså, jag måste skaffa mig en man så jag kan skaffa mig en hund.

Helt enkelt.

Duktig och produktiv

För att komma ur den här mycket snack & lite verkstad-mentaliteten jag allt som oftast befinner mig i, och som för all del är rätt trevlig trots sin icke-optimalitet när det gäller att få saker gjorda, tog jag och LisaJ (besvärligt att heta samma sak, jag vet) imorse tag i det här med vår stundande tenta.
Det bästa med LisaJ, förutom att hon är trevlig förstås, är att hon är en overachiever på riktigt. Jag har ju bara en sådan image, men får ju sällan fler knop gjorda än gemene man. Hon däremot är en doer. Hennes ambitioner smittar dock av sig, och eftersom jag som bekant har rätt lätt för allt studierelaterat när jag väl får tummen ur så får vi så innihelvete mycket gjort både kvantitativt och kvalitativt när vi samarbetar. Värt är ju bara förnamnet.

Alltså hade vi redan innan lunch idag rett ut fjorton uppgifter av femton inför torsdagen. Förhoppningarna är således höga och morgondagen kommer inte alls bli så stressig som för alla andra. Jag har till och med en rätt stark tro på att hinna med att cykla lite utomhus!

(Idag har jag trampat inomhus. Det gick väl bra och enligt planerna antar jag, men var ju inget man skriver hem om.)

Öret

Jag är tillbaka i Örebro.

Vilar idag precis som jag ska, och gjorde det med råge, då jag i vanlig ordning somnade på tåget. Gött det, aldrig sover man så bra. Inte ens faktumet att vagnen var fylld med skrikande barn bekom mig det minsta.
Har annars tenta den här veckan men kunde ju inte vara mycket mer likgiltig inför den saken faktiskt, till skillnad mot alla andra som verkar vansinnigt uppstressade. Jag förstår inte varför.

Jag orkar inte lägga energi på något sådant, utan hoppas på ett mail snart (Carlsson!) och lite solsken och fin träning i veckan bara. Det räcker så.

På utställning

Optidistans!

Jag vet inte riktigt vad folk gjorde idag, men cyklade gjorde de inte och det var ju himla tråkigt för dom faktiskt för det var sjukt fint! Kan hända att det antingen är den där velodromen som spökar eller Runndagarna som kanske får det att rycka i skridskonerverna? När jag rullade ner på postenparkeringen fem i nio var hur som helst ingen där. På slaget nio var vi två, och mer än så blev det inte.

Inget fel med det förstås. Jag och den gamla cykelräven Lasse Myrberg fick oss en fin tur i perfekt väder (ett tag skymtade man till och med solen!!). Dalavägarna är såklart alltid fina, jag var pigg och frös inte ens om fötterna, och han sitter ju dessutom såklart inne på en himla massa cykelrelaterade historier den mannen, så underhållen blev jag också! Inte illa, med andra ord.

Hann efter det bara slänga in cykeln och plocka ut hundarna för långpromenad. Nu har vi kommit in, och det är rätt skönt att sitta ner.

Skridskostafett!

Jag hann knappt mer än kliva av tåget i Falun idag innan jag blev behövd och inryckt för att föreviga F&S deltagande i årets skridskostafett på Runn. Den kameran finns dock inte längre i mina händer och jag kan således inte lägga in några av de fotona, så än så länge får ni nöja er med dessa två idolbilder på Carlsson efter målgång, från min mobil:

Friskis övriga lagdeltagare var såklart även de starka och fina och tillsammans kammade de hem en ståtlig tredjeplats, precis som förra året! Pallplats är alltid pallplats!

Själv fikade jag mest, men någon ska ju göra det också.

Cravings

Her-re-guuud vad jag vill ha det här nu! Finns det ens att köpa i vanliga mataffärer? Var, i så fall? När jag bodde i Stockholm brukade jag köpa det på asiaten på Olof Palmes Gata, men jag har inte sett det någonstans sen jag flyttade därifrån. Är jag tvungen att göra egna?

Ännu mer superlativ

Eftersom jag ju redan i tisdags gav mig in på den här ljuvliga banan av TC-relaterad awesomeness, så var det ju lika bra att fortsätta på den. Så det gjorde jag!

Fast inte på en gång.
När jag kom upp till lokalen möttes jag av Mathias, Andreas och en isärmonterad monark. Efter fler ihopplockanden och lika många nya isärditon än det gick att hålla räkning på, så fungerar den fortfarande inte som den ska. Detta trots sammanslagandet av tre åtminstone hyfsat kloka huvuden, varav en gjort proceduren i alla fall en gång tidigare, och över en timmes petande. Märkligt det där. Hur svårt kan det vara liksom? Det är ju i princip bara ett snöre, ett hjul och lite vikter och borde inte kunna krångla.

Hur som helst så fyrade jag efter det alltså av ett sjujävla pass idag med. Det är onekligen nåt så vansinnigt trevligt när saker och ting går bra, känns bra, ser bra ut. Och det här såg så bra ut att det förmodligen hade legat ständig topp-femma på GQ's lista över sexiest of the year, om det varit en hollywoodaktris.

Och som om inte DET vore nog, vilket det ju nästan borde vara, så får jag till råga på allt åka till Falun imorgon! Där ska jag klappa mina bästa djur, cykla i vad som förhoppningsvis kommer bli solsken och ni vet, sånt där jag tycker om.
Inte illa, hörru livet!

BÄSTA!!

GÖTT SKIT HÖRNI. Satan vad de där intervallerna satt fint idag. Jävlart!

-Valfria positiva superlativ här-

Jag hade låga förhoppningar innan, efter för lite sömn och ganska lång dag i skolan och dålig lunch och annat som skulle kunna ha resulterat i ovärdhet, men sen bestämde sig helt otippat den här rara lilla kroppen jag besitter för att samarbeta som vore den under pistolhot. Allt stämde!

Hade dagens träning varit ett band så hade det ju varit JAMC, hade den varit en årstid hade den varit försommaren, hade den varit en maträtt hade den varit sallad nicoise, hade den varit ett djur hade den varit ett djurbarn, hade den varit en bok hade den varit både Den hemliga historien och hela Easton Ellis jäkla backuphårddisk, hade den varit ett skämt hade den varit den slutgiltiga och ultimata ordvitsen.
Ni fattar.
Det var bra alltså. Mmmmmm!

Lättcyklat

Tur att man har så roliga vänner. Den här bilden fick jag skickad till mig när jag och Lisa J satt och grottade ner oss i interkulturell kommunikation i biblioteket idag. Behöver jag ens kommentera att det inte var där jag parkerade cykeln när jag kom till universitetet imorse?

Så, Ola! Hämnden är som bekant både ljuv, oundviklig, och iskall. Det tycker jag att du ska komma ihåg en tid framöver.

Somliga har det bra

Jag fick förresten den här bilden MMS:ad till mig av Johan idag. Ser ni vad varmt det ser ut att vara?! Tungt. Han blev säkert hemskt törstig när han cyklade i den värmen så hans 50cl-flaska räckte säkert inte, och det var säkert långt hemifrån och blev jättejobbigt och han var förmodligen vid fototillfället enormt missnöjd och rätt avundsjuk på min snöcykling imorse. Innerst inne.
(Det skadeglada "Så att....." skvallrade ju i och för sig om annat.)

Hund

Jag saknar dom här två gamla skräpen.

Moddigt

Här på Lisas vädertjänst kan vi upplysa er om att det uppenbarligen snöade en del under natten. Relevant upplysning är även att plogbilarna inte direkt var ute i ottan, eller åtminstone inte före mig. Det tog mig därför idag nästan en halvtimme(!) att cykla till Karlslund, en sträcka på ganska exakt sju kilometer hemifrån mig. Inte riktigt rimligt nej.
Nu tycker jag ju i och för sig att det är rätt roligt att få sladda runt på cykelvägarna i så djup snömodd att det är som att försöka ta sig fram i en ask rumsvarmt smör, så det gjorde mig inte så mycket. Dock fick jag hastigt ändra mina vägplaner, eftersom jag hade en tid att passa och ju ganska snabbt insåg att det inte riktigt handlade om några genomsnittliga hastigheter idag.

Så jag fick nöja mig med att svänga ut en stund på den här platta vägen och äntligen kunna få upp lite tempo en stund, innan klockan blivit så mycket att jag fick vända och ta samma väg tillbaka.

Fast då var det dels plogat genom stan, och dels hade jag vid det laget tappat respekten för slirigt underlag, så till slut var jag ändå hemma tjugo minuter tidigare än beräknat. Nåja. Jag har ju egentligen vilodag så det är väl skitsamma. Trevligt hur som helst att få komma ut lite! Ute är bäst! Jag älskar ute!

Nu ska jag spendera eftermiddagen med tre timmars föreläsning om saker jag med mycket stor sannolikhet redan vet.