Inte så jäkla zen, direkt.

Såhär såg det inte ut. Den här tjejen står ju still.

Ja jösses, det var ju länge sen jag var såhär oavslappnad ska ni veta.

Inte så att jag varit medveten om att jag på något sätt skulle vara mer uppe i varv än annars, snarare tvärtom, men det var ju vansinnigt påtagligt när jag helt plötsligt skulle andas i takt och röra mig långsamt och stå still längre stunder än sekundlånga och annat sånt där som liksom ingår i hela yoga-konceptet.

Till skillnad från andra löjliga delar av yogakakan som jag ju utan problem väljer bort och ser mig som motståndare till, som tex sarong/dreads/indienresor/newage/tarotkort/linnebyxor/makrobiotisk kost/stenhealing(förövrigt ett av de populäraste sökorden hit! Oh the sweet taste of irony va?)/generell andlighet/yada yada yada så är det ju mer uppenbart och störande för omgivningen när någon i lokalen inte har vett nog att till exempel andas in när man ska andas in utan envisas med att flåsa runt helt respektlöst på eget bevåg, lite hur som helst som det passar en själv bara.

För att extra spä på min egen jobbighet kom jag efter halva passet på mig själv med att frenetiskt tugga tuggummi som en tjackad fjortonåring från någon söderförort. Detta naturligtvis samtidigt som jag gjorde allt i opassande tre fjärdedelstakt och alltså ständigt låg en halv övning framför, bakom, eller både och, i förhållande till de andra. Det hade kanske inte varit så irriterande i andra gruppträningssammanhang. "En sån jobbig människa finns ju på alla gruppträningspass", tänker ni. MEN, mina vänner. Det är väldigt tyst i en yogasal. Det är väldigt uppenbart när saker inte sker i den ordning det är tänkt. Väldigt.

Antal gånger jag under en timme bröt en position för att rätta till tofsen i håret: oräkneliga
Antal gånger jag under en timme bröt en position för att rätta till kläderna: oräkneliga
Antal gånger jag under en timme bröt en position för att kolla ut: oräkneliga
Antal gånger jag under en timme bröt en position bara för att: oräkneliga

Ni förstår ju.

Herre! Jag tackade tyst gudarna för att jag är vig som en gummidocka och därför klarar alla ställningar på svåraste sättet! Jag försökte inbilla mig att det ledde till att jag förmodligen inte alls såg så okoncentrerad ut utan bara framstod som lite nonchalant obrydd och blasé (som att det skulle vara bättre?).

Det gjorde det förmodligen inte.
Så jag smet ut först av alla för att minimera risken för gatlopp, stening och tjära och fjäder efteråt, vilket ironiskt nog förmodligen var det som störde folk mest (det finns någon slags outtalad social regel att man inte får HETSA ut ur en yogasal. Jag antar att man ska vara så himla ett med fan och hans moster att man liksom är i fas med hela alltet och annat BS. Men så jobbar ju inte jag, det förstår ni ju. Har man trummat sig med fingrarna igenom hela den sista liggande delen så spelar man i en helt annan liga. Helt. Annan).