Mycket snö och lite cykel

Eftersom jag inte orkade ta nån ny bild får ni nöja er med en gammal. Det är ändå samma lokal liksom, så det hade ändå sett snarlikt ut. Variationerna är inte sådär vansinnigt stora.

Fast egentligen borde jag väl ta en bild ut genom fönstret så ni förstår varför det där med utomhus inte riktigt var ett förstahandsval idag. Ola kallar det för "onödig snö". Jag tycker ju att all snö efter december är ganska onödig, men det är faktiskt möjligt att den här tar priset.

Som tur är, sådana här dagar, har jag ju ett vansinnigt utvecklat pannben. Förmodligen härdades det under alla eviga fotvandringar i alperna under min uppväxt, där jag under många års tid fick möjlighet att finslipa tekniken i att koppla bort huvud och känslor och bara fortsätta gå i timme efter timme*. Fram kommer man ju, men om man inte tänker under tiden så märker man inte hur lång tid det tar.
Som en extra nivåhöjare av den där (icke-)mentaliteten har jag även spenderat ett halvår av mitt liv med att sälja dalahästar och t-shirts med vikingatryck i en turistshop, under lågsäsong. Med tre kunder om dagen, radio- och bokförbud, i flera månader blir man jäkligt bra på att hantera tristess ska ni veta. Faktum är att jag sedan dess nästan aldrig upplever att jag har tråkigt för ingenting kommer någonsin upp i den nivån igen.

Således hade jag idag inga som helst problem med att förlägga mitt utepass inomhus. Med sällskap första timmen och lite tempoökningar med jämna mellanrum de resterande två så hann jag förstås inte ens börja fundera på om det var långtråkigt eller inte. Det är inte så jag jobbar. Fick däremot mina timmar till boken, nöjet och tillfredsställelsen i att ha följt mitt schema (jag älskar schema!!) och tillfälle att charma föreningens äldre medlemmar en stund efteråt, i vanlig ordning. Kopplade på service-rösten, ni vet. Den vet var den sitter.

* Jag gillade alltså att vandra i alperna, oftast. Det hände dock att de där timmarna blev fler än beräknat, eller regningare, eller dimmigare, eller annat sånt där som gör det hela lite mindre angenämnt. Då passade det bra att lära sig gå in i det som min mor kallar för mitt ardenner-tillstånd.
(och för er som inte vet är en ardenner alltså en sån här:

dvs, man stretar på. Eller "STFU n trampa", som man också kan säga.)


Och så var det med den saken.
(Så fick jag även visa på min näst bästa egenskap; att säga jävligt lite med fruktansvärt mycket ord, utan att det egentligen verkar särskilt irrelevant. Jorå, såatte. )