Väntans tider

Saker man gör i universitetsvärlden: väntar.
På olika saker. I olika lokaler. Med olika människor. Men ändå samma.

Jag har åtminstone mellan allt detta väntande lyssnat på en ganska intressant föreläsning om svenskhet (intressant ämne, förståeligt att folk väljer att forska kring det) och pratat med Ivan från Bulgarien om matbröd, bussköer och hans besvikelse över att Sverige inte är ett land fyllt av blonda tjejer i bikini som halsar Absolut och visar brösten.
Alltid tråkigt att göra folk besvikna, ni vet.

Fast det var trevligt. Ivan var snäll, och som en bonus såg han ut som en exakt levande bulgarisk kopia av Fredrik Kahn. Så i brist på Ivanfoto lägger jag helt enkelt in en bild på Fredrik från vår ungdoms dagar för att illustrera det hela:


(Vi var förstås bara barnen här. Bilden är tagen på den mytomspunna epokgörande klubben Metropolis som förmodligen aldrig kommer överträffas för oss som var med på den tiden. Det var ju inte bara en klubb, det var en hel subkultur. Jag har aldrig, varken förr eller senare, varit med om något som ens kan liknas vid den masshysteri när det under nedläggningskvällen köades utanför sedan dygnet innan, kravallstaketen revs i desperation för att komma in och folk på morgonen vägrade lämna lokalen med följden att Broder Daniels "No time for us" (var det väl?) fick spelas igen och igen och igen och igen i all evighet. Helt overkligt och utan tvivel det mest storslagna jag någonsin varit med om i nattklubbsväg, och då har jag väl ändå varit inne i den världen rätt mycket. Episkt, som man brukar säga.)