Imorse när jag var på väg ut på cykeln mötte jag Jesper och Jocke. "Hur länge ska du vara ute?" frågade dom. "Tills jag böjar frysa" svarade jag.
Och det var ett mål jag höll. När klockan började närma sig tre timmar och jag bara hade några kilometer hem trodde jag att jag skulle dö. Varenda nedförsbacke blev en avvägning mellan att bromsa såpass mycket att fartvinden minimerades, samtidigt som jag ville hålla så hög fart som möjligt så jag kom hem någon gång. När jag var inne i stan igen kunde jag varken röra händer, ansikte eller fötter. Med fem minuter hem övervägde jag att knacka på hos vem som helst bara för att få möjlighet att komma in i värmen. När jag sen väl kom hem och började tina upp gjorde det så ont att jag tryckte ipren i ren desperation och spenderade sedan 20 minuter med att sitta på soffan och skaka som en uppvriden docka. Har aldrig någonsin varit så kall!
Men annars var det ju fint. Solsken, till och med! Det är ju inte varje dag man är bortskämd med sånt såhär års!
3 kommentarer:
Dom här är inte så tokiga.
http://www.siba.se/Products/Product.aspx?id=1507916
tack för tipset! kanske man ska testa sy en helkroppsmodell av dom också. skönt.
Ja, ta patent på den. Jag funderar på kardborredräkten. (Så att man kan smacka fast nycklar, telefon, kort och annat som man brukar få leta ihjäl sig efter)
Skicka en kommentar