Det fanns ju en tid när jag var förjävla rolig @ interwebzen. Då var jag ung och bitter. Sen blev jag glad och nöjd, flyttade hem till dalarna och bytte nattklubb och konstiga killar med skinnjacka mot hästar, friluftsliv och en rosenkindad tumme-upp-approach till min omvärld. Klart man blir tråkig då. Folk älskar ju en hater och det finns väl inget som är så lätt att hata som klubbar och skinnjackesnubbar.
Sen har jag ju varit tommy&annika-annika i ett par år och det har väl varit fine & dandy på det hela taget. Vem bryr sig om man inte är nöjesguiden-skojsig när man ändå är glad och tacksam över typ... livet? Tråkigt nog har jag ju blivit lite less på Skiten(tm) nu på senaste. Gamla irritationsmoment jag tidigare lyckats ignorera (typ varför folk är så JÄVLA dumma i huvudet, varför ingen förstår min storhet(eheehehe), varför folk är så JÄVLA dumma i huvudet och det allmänna samhälleliga förfallet ni vet) slår över mig helt oförberett.
Det tråkiga är förstås att jag på Den Gamla Goda Tiden då kunde vara tacksamt generationsmässigt skojarg över de där grejerna, vilket alltså gjorde att min irritation ändå i slutändan hade genererat lövin' och cred åt mig själv. Men nu har jag som sagt tappat det. Flera år av stabil tillfredsställelse har gjort att jag blivit som de där fula ungarna som tvingades vara roliga för att få kompisar och sedan växte upp och inte fattade att man får hålla sig till en positiv egenskap utan dessutom blev snygga med åren och därmed lyckades bli både snygga OCH roliga och på så vis utklassar alla andra med ljusår - fast tvärtom då.
Jag är alltså BÅDE sur OCH tråkig. Det är 24/7 av hejdlöst crazy fun att vara jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar