Ja, jag hade ju alltså fått låna Erikas våldsamt tjusiga trek idag, men tyvärr hade jag inte så mycket för det när varken ben eller skalle var där de skulle under dagens omgång av IngarvsGPt.
Jag ORKADE liksom inte mentalt. Var trött och omotiverad och därför inte heller varken stark, snabb eller snygg. Av de tio spurtvarv vi kör fick jag till ett (1!) som kändes acceptabelt vilket ju inte precis ger ett pass värt stående ovationer.
Det är så himla trist att träna när det är sådär, jag blir så förbannad och så fort jag blivit lite sur så vill jag bara skita i hela grejen. Det är så vansinnigt uppenbart att den mentala biten är min allra, allra svagaste länk (det - och kurvtagning). Humöråkare är ju bara förnamnet liksom...
Vilket väl också är anledningen till att jag inte kommer köra SM. Vetskapen om att ligga för långt efter täten, vilket jag ju skulle göra, skulle ändå få mig att grina och svära, kasta cykeln i diket och ta bussen hem redan innan jag hunnit över bron från Sollerön. Och roligare kan man ju ha.
3 kommentarer:
surt. Fördelen med sådana dagar är att man kan njuta mer när det går bra. Du kommer inte ångra dig med SM om du inte kör då?
jag säger då det du skulle ha hängt med mig i skogen i stället! Där kan man svära hur mycket man vill utan att det hörs =)
jonas: nä, sm går ju varenda år, det finns ingen hets.
patrik: DU hade ju hört! fast du kanske är härdad? eller lyssnar inte på mig ändå?
Skicka en kommentar