Alltså, det här med att träna ensam. INTE OKEJ. Jag har hela dagen försökt smöra upp alla jag känner som eventuellt skulle kunna tänkas träna idag och tiggt, bönat och bett på alla de sätt för att någon skulle förbarma sig över mig och hålla mig sällskap. Jag frågade till och med Carina som är sjuk! Ni förstår ju.
Pinsamt klent resultat av allt det där krusandet dock, så jag fick cykla ensam ändå. Dog förstås av tristess redan innan jag bytt om och suckade, muttrade och himlade med ögonen i min ensamhet under hela uppvärmningen. Körde förbi Sara som var ute och joggade och fick sedan lite sol i ansiktet efter typ 20 min och i kombination med sjukt pigga ben så var det väl i alla fall anständigt, det hela. Passade därefter på att slå hastighetsrekord under intervallerna, bara sådär! Det var kul förstås, men jag hade fortfarande tråkigt så jag skippade lite nedcykling och pratade i telefon och åkte hem istället.
Måste verkligen lära mig att uppskatta ensamträning igen. Såhär kan vi ju inte ha det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar