Jag är ledsen för det plötsliga cliffhangerslutet på den vansinnigt spännande promenadföljetången imorse, men vi mötte en sur terrier och fick sedan så bråttom hem för att jag skulle komma i tid till jobbet att jag inte hann med den roliga avslutningen.
Jag har precis kört två långa tempointervaller i den otippade kvällssolen. Den första gick jättebra men under hela den andra låg pulsen och såsade som ett ankare nere i skorna trots att det kändes lika slitigt i både ben och hjärta och lungor som under den första. Vad är grejen med det? Hur kan det vara så? Helt jäkla omöjligt att trycka upp den. Jag fattade ingenting, blev irriterad (ovanligt...) och åkte hem.
Jag är så sjukt oladdad inför helgen. Vill redan nu mest gråta i fosterställning.
Jorå. Såå-att.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar