Östgötaloppet

Ja jag åkte ju iväg och gjorde mig någon slags tävlingspremiär här. Det var roligt. Efteråt. Som vanligt när det gäller grejer där jag känner att jag måste vara duktig.

Jag och Annie åkte ner med Peter & Marcus i högskolebussen igår eftermiddag. Jag somnade i höjd med gruvrondellen och vaknade inte förrän på Statoil i Kumla och var således ett ypperligt socialt och trevligt resesällskap (gjorde om motsvarande fast omvänt på hemvägen för att riktigt befästa bilden av mig själv som skittrist). När vi framåt nio kommit fram till Linköping, hittat hotellet och fått i oss lite mat ville jag inte vara med längre och ringde ångestriden och gråtfärdig till Carlsson för lite peptalk. Jag har som bekant lite svårt för det här med prestation. Fick höra sånt jag ville höra och behärskade mig ändå och bet ihop.

På morgonen trängde vi in oss i cykelgymnasiets buss för att Peter och Marcus skulle få sova lite längre, och blev därför såklart sena (tonårskillar, etc...). Expressuppvärmde därför med andan i halsen i femton minuter innan vi fick kasta oss till starten i sista minuten.
Jag var ju lite nervös för att jag skulle tycka det var jobbigt att ligga i klunga och så, men det visade sig inte alls vara något problem och hur lugnt som helst vilket var en skön upptäckt. Ni känner ju mig, jag hade naturligtvis förväntat mig det värsta. Så länge jag kunde ligga med där framme kändes det alltså jättebra även om jag förstås är svag i jämförelse med många andra, men det är ju heller inte så konstigt.

Efter några mil tappade jag dock huvudklungan eftersom jag var dålig på att läsa av vad som skulle hända och därför flera gånger var för långsam med att hänga med i rycken. Istället hamnade jag i den första av de mindre bakomliggande grupperna, och vi var fem stycken där som försökte komma ikapp igen vilket verkade funka rätt bra, tills vi någonstans KÖR FEL?!!

Hallå va? Vadå FEL? Vi var inte ens sist? Men fel kom vi och ruskigt dåligt utmärkt måste det ha varit (tydligen var vi ute på det längre långvarvet för herrarna, vilket sedan herreliten själva körde ju fel på hela klungan och fick göra omstart, så överlag känns det ju som att det kanske var sisådär med det där med banan...). Efter en timmes försening, en telefonpaus tillbaka till starten och en bit baklänges på långa varvet kunde vi fem snopna rulla in bakvägen vid kyrkan.

Förmodligen inte den mest framgångsrika av tävlingspremiärer, men å andra sidan hade det känts bra mycket värre om jag behövt bryta av en anledning där det var jag själv som var felet, och så var det ju trots allt inte nu. Dessutom hade jag roligt både i klungan och under felkörningen, fick slita rätt bra och fick förmodligen ett bra träningspass och framförallt fick jag oskulden överstökad vilket ju alltid är en lättnad.
Nu är det ju bara framåt härifrån!