Idag vaknade jag som ett barn på julafton (nåja, nästan) och var vansinnigt peppad på att få cykla lite utomhus! Humöret sa ja! Cykeln sa ja! Solen lekte Vickan och gick all in med ett "ja, ja, ja!".
Den obstinata temperaturen befann sig dock tyvärr uppenbarligen fortfarande i någon slags trotsåldersperiod och satte sig på tvären och skulle vara svårflörtad genom att ligga lågt och tjura med sina lite för många minusgrader.
Inte mycket att göra åt den saken. Temperaturen är ju trots allt i slutändan den store väderpatriarken allting annat underordnas. Mitt glada humör eller solens överutvecklade vårentusiasm har liksom inte så mycket att säga till om när det ställs emot kyla det inte går att klä bort.
Så innecykel då. Fem frusna själar infann sig i Ljungstugan för att träna, städa(!) och dricka kaffe. Jag sprang ju igår, och tacka gudarna för att slippa vara triathlet alltså. Det går ju aldrig så dåligt att löpa som när man cyklat dagen innan, och aldrig är det lika farsartat på cykel som när löpbenen är kvar sedan gårdagen. Och då är det inte ens i följd, eller ens samma dag!
Kristin! Hur kommer man undan det?
(Sen finns det förstås många andra anledningar till att jag är glad att slippa triathlon. Jag har ju inte en sådär superhjärtlig relation till simning, till exempel. Eller de där Asics-tri-skorna. Bland annat. Men mest vattnet.)
Om det är varmt imorgon tror jag fanimej att jag ska fincykla lite utomhus bara för att jag kan, trots att det är schemalagd vila. Måååsstttteee uuuuuuutt!! Längtar så det gör ont till vår, solglajjer, ljusa kvällar och snabb landsvägscykel!
4 kommentarer:
Haha. Som med så mycket annat: man vänjer sig ;-). Mina nya projekt har jag dock inte riktigt vant in mig vid än. Morgonlöpning dagen efter ett tyngdlyftningspass där varenda benmuskel får jobba konstant (frivändningar, benböj och raka marklyft är dödliga övningar) är en svår nöt att knäcka.
Kul att du gillar cykeln så mycket! Klart man längtar till våren då. Det finns ju miljoners miljarders finfina grusvägar i Falun som lär vara utmärkta för crossåkning. Även Törnbergs väg måste du ju testa med den! Själv har jag köpt mig ett downhillmonster, så jag har (min stora snökärlek till trots) också en viss vårlängtan främst till snöfria nedförsbackar :-).
//Kristin
Okej, du är värst! ;) Kan tänka mig att benen under de där morgonpassen känns en aning stolpiga.
Grymt med downhill hördu! Jag är för feg för det, men jag blir sjukt imponerad av att du vågar!
Men du har en cross, och det är hardcore om något. Blod, svett, tårar, skit, löpning, hinder, vatten, mer skit och så ännu mer lera. Jag tror att vi är lika ;-).
//Kristin
Ja det kanske är så. Du föredrar blåmärken, jag föredrar lera, men ändå rätt så mycket samma skrot & korn ;)
Skicka en kommentar