Ååhåååhåhåå, vad fint det är med cykel!
Efter en plågsam början som mest bestod av tvärstopp, pauser och en dryg (i ordets alla bemärkelser) timmes mentalt slagfält mellan den ångestiga sidan som ville grina, dö, vända, ringa efter hämtning eller vad som helst som i alla fall inte innebar att vara ute ensam på vägarna, och mitt kloka och sansade jag som dels insåg att det inte fanns något alternativ till att stfu n trampa vidare om det någonsin ska bli någon ordning på saker och ting och dels vet om att jag gjort det här tusen gånger tidigare och innerst inne älskar det, så segrade naturligtvis förnuftet strax innan Dalvik.
När då till slut jag själv, min kropp och mitt huvud efter några mil hade kommit överens om att så var fallet så blev allt så lättsamt att till och med den så här års så svårflörtade solen bestämde sig för att titta fram som en belöning och HERREGUD vad det var livsnjutarcykel i två timmar efter det! Trots lite kalla fötter och risigt väglag var det 120 minuters kvarvarande vinterfröjd. Lättnaden när sånt där släpper är ju som att bli av med riktigt nitisk huvudvärk, kontrasten blir så stor att det fan är euforiskt. Fånlog och skarvade lite tills Garmin slog över på 3h och hann till och med stanna till för att vinka hej hemma hos Karin.
FINT IDAG!! Det var pur cykelglädje ska ni veta. Jääävlart gött det. Om jag inte hade haft några tider att passa i livet hade jag förmodligen vevat runt där ute fortfarande. Eller i alla fall i ett par timmar till. Jag blev till och med så till mig att jag inte ens hann fundera på att ta en bild, så ni blir utan idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar