Nu har jag legat i halvkoma i ett och ett halvt dygn. Blir inte sämre, men blir heller inte bättre.
Det jobbigaste med det här är att jag tvingats ändra mina åsikter om mig själv. Jag har ju alltid hävdat att jag aldrig är sjuk längre än en dag. Aldrig!
Utom nu då, uppenbarligen.
Dessutom har jag lyckats hålla mig på den jobbiga nivån att jag hela tiden är pigg nog för att vara medveten om hur dåligt jag mår och hur långsamt tiden går och hur synd det är om mig och hur obekvämt det blir att spendera lite för många timmar i horisontalläge och hur törstig jag är osv, samtidigt som jag varit lite för sjuk för att ens kunna gå upp och dricka vatten eller hålla fokus på något som kan sysselsätta mig. En film eller så.
Jag försökte kolla på första säsongen av Glee, och det gick ett tag innan ögonen föll ihop oftare än de brast ut i spontan sång och dans, så nu har jag övergett det här med bild för det här: Fantasi
(Är jag inte frisk imorgon kommer jag gråta. På riktigt. Det här med sjukdom är serious business för mig. Alla kvinnor under förlossningar, alla förkylda män, alla barn bestulna på godis, alla cancersjuka, alla hiv-diagnostiserade, Magnus Carlsson, alla med fantomsmärtor, pojken som kallades det - ni kan aldrig gnälla som jag! Det är mest synd om mig! Jag kan verkligen inte hantera fysisk icke-optimalitet. Buhu, osv, etc.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar