Idag tyckte mina snälla Almbykillar att jag behövde distanssällskap framöver, och det gör jag ju faktiskt! Så där hade dom rätt. Jag känner mig dock redan nu stressad över att kunna hålla deras tempo och antal timmar, så det blir nog nyttigt för mig det.
I vanlig ordning kommer det förstås gå bra, men jag skulle inte känna igen mig själv om jag inte nojade över sånt här i onödan. Det är ju lite what I do, osv. Någonstans finns ett svagt minne av att jag höll på likadant innan jag vande mig vid tanken på snabbgruppen hos Örebrocyklisterna också. Det är ju spärrar som både är mentala och menlösa och något jag verkligen borde vänja mig av med.
Nåja. Ingen stor grej. Bara roligt och crossen ska ju användas! Det är ju därför jag skaffade den.
Annars: den här kursen?! Jag blir så matt. Vettefan om det är värt mina studielån?! Jag har tankar på andra banor, precis som alla mina kursare, men måste kolla upp hur alternativen ser ut lite närmare innan jag kan ta några beslut.
4 kommentarer:
Du kommer fixa distans passet galant. Kom ihåg tipset med kort bakskärm, så man slipper få vind på näsan :)
Åh tack! Det tror jag också (innerst inne), men det behövs lite extra uppmuntran ibland ;)
Ska givetvis komma ihåg skärmen (och alla andra sådana fula små knep jag kan tänkas snappa upp i framtiden!)
Ses i snön!
Kurser är alltid sega de första veckorna. Många gånger är de designade så, så att de som inte menar allvar med sina studier filtreras bort redan från början.
Ibland sorterar det bort duktiga och ambitiösa människor också. Sorgligt, men sant. :/
(verifikationsord: rester. wtf? hur vet blogger vad jag har?)
M, men här verkar det inte handla så mycket om seghet, som om en helt ogenomtänkt termin.
Nåja, jag väntar och ser...
Blogger är storebror! heh.
Skicka en kommentar