Åååhåhåå hörni! Idag har jag fått träna lite igen!
Det var såklart fantastiskt, även om jag mest bara slögymmade lite, av rädsla för att ta mig vatten över huvudet och lite för stora friheter. Gjorde lite knäböj och ryckböj, (vilket ju förövrigt måste vara den enskilt mest optimala skivstångsövningen av dom alla) och lite ströbollande. Försökte ett tag imponera på någon gammal pensionär med mina tjusiga styrkeryck, men det gick ju sådär. Jag fick aldrig till den där tighta snärtigheten utan släpade mest upp stången fyra mil ifrån kroppen och avslutade i någon halvmesyr till vinglig militärpress. Som tur var hann nog bara jag själv märka det. Det räcker med att 70plusarna klarar av fler chins än vad jag gör, man behöver ju inte ägna sig åt mer PRO-förnedring än nödvändigt.
På vägen ut hittade jag Ola på en cykel, och min nyfunna pigghet och av sjukdom orsakad sociala understimulering gick bananas över lyckan i att få konversera en verklig människa efter flera dagars isolering. Han förbarmade sig naturligtvis, som den gentleman han är, och drack lite kaffe med mig.
Det gjorde ju inte precis saken bättre, eftersom jag inte druckit kaffe på en vecka. Växlade upp till hundranittio och travade hemåt som vore jag Järvsöfaks själv, trots 24 minusgrader.
Nu vill jag bara springa springa springa fort fort fort, men så kul ska vi inte ha det. Nu ska vi nämligen fortsätta på den här sansade och förnuftiga banan förstår ni, och jag ska därför istället för att svettas ägna mig åt min litterära bildning och Müllers "Hjärtdjur" som jag köpte på vägen hem. Tror ni det är värt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar