Det parentesförsedda frågetecknet i inlägget nedan grundas förstås på att ingen fattar vad som är kort eller långt i en friidrottares värld, de har ju som en helt egen tideräkning.
Idag har jag bakat chokladkaka med havssalt och lagat Majas pestolasagne. Dog lite efter alla dessa smaksensationer och ville äkta mig själv för all tid och evighet och våldsrulla runt i den ugnsfasta formen när jag var mätt för att typ... absorbera upp så mycket som möjligt när jag nu inte kunde äta mer, vilket väl är en rätt bra inställning kanske. Gott alltså (eller så var jag bara hungrig).
Har annars ett sug efter att få plocka upp pensel och duk och sånt crap igen (har ju haft mina år på konstskola när jag var ung och pretentiös ni vet, satt här i min atelje:
och åt vad det verkar som en himla massa äpplen(!), hade massiv prestationsångest och såg på klichéartat konstskolevis såhär gullig och tvär ut:
...givetvis inga konstigheter, har man inte testat alla subkulturella svängar har man inte rätt att uttala sig, är ju mitt gamla vanliga motto.)
Problemet hur som helst är ju att det 1. tar en evinnerlig tid, och 2. tar en evinnerlig plats, och eftersom jag inte kanske är känd för mitt ordningssinne (se bild ovan) vet jag inte om jag orkar leva med mig själv om jag måste släpa ut all utrustning i mitt eget hem.
Ps. Hatar redan det här inlägget. Orka älta sin "kreativa ådra" liksom. Förlåt. Sånt ska man hålla för sig själv, annars är man ju en gitarrkille vid öppen eld innan man vet ordet av och herregud, skjut mig när DET inträffar (öppen dörr).
En trevlig låt på temat, den gick givetvis varm på den tiden och har fortfarande sina poänger, men så har jag ju en oklanderlig musiksmak också (med glee cast som guilty pleasure):
1 kommentar:
jo! du är ju bäst på att måla. måla något till min 30års dag. gärna ett motiv ur litteraturen
Skicka en kommentar