Båda sidorna av handen

Så himla charmigt av mig idag att ägna större delen av för- och eftermiddagen åt att vara på dåligt humör när jag nu ändå fyllde år och det enda folk gjorde var att vara trevliga mot mig och gratulera mig och tala om att de gillar mig. Är det någon gång man borde kunna samla ihop lite positiv anda är det väl fan då? Men nej. Jag var så trött. Ville bara sova, sova, sova och det fanns inte riktigt någon rimlig anledning till det. Trött, less, emo, förbannad, irriterad, missförstådd, fjorton år, osv osv.

Och tålamodet såna dagar? 0. Började under eftermiddagen gråta av frustration över att jag 1. inte fick tag på en person via telefon (och det var liksom inte ens viktigt), 2. inte hittade min klocka, 3. blev tvungen att kasta om min träningsplanering. Uppenbarligen för mycket att hantera för den här rock solid asplövssjälen. Inga konstigheter, verkligen inte.

Men skillnaden mellan att vara fjorton på riktigt är ju att jag nuförtin' när jag är så oerhört mogen och samlad och vettig i skallen inser att jag måste göra något för att ta mig ur skiten, så jag fångade väl skärvan förnuft jag besitter och talade om för mig själv att allt skulle bli bättre om jag bara fick 1. bli svettig och andas lite fort och 2. umgås lite med någon människa jag gillar mer än smågodis och hundvalpar, så jag cyklade väl eftermiddagsfyror med Jeppe77. Älskar ju Jeppe77! Älskar att cykla! Sån himla världswin.



I Svärdsjö träffade vi den här härliga mannen som enligt egen utsago hade varit med i gemet på det glada sextiotalet och som blev som ett barn på julafton när han fick se lite bockstyren. Det skulle vägas cyklar och klämmas däck och pratas komponenter och gamla SM-vinnare och gud vet allt i säkert en halvtimme.
Han var mer imponerad av Jespers cykel än av min förstås, men när jag sa att jag hade en femtondeplats från SM blev han så glad att jag trodde han skulle bjuda hem mig på fika. Kanske tursamt lyckades det undvikas genom att vi tillslut fick sluta vara artiga och konversabla välkammade ungdomar och abrupt rulla iväg, om vi ville hinna hem innan mörkret och/eller hösten/vintertiden/2012.

Hursomhelst värt. Jag blev väl så glad igen efter allt det där pulshöjande och trevliga och solnedgångiga och snabba och bra. Kom hem som en nöjd hundvalp på cocillana.
Livet! Huvudet! Så lätthanterat!