Benen är det väl faktiskt inget större fel på, men psyket och tekniken slåss ju om vem som ska vara sämst så det drar ju ner helhetsupplevelsen lite.
Jag jobbar ju inte så mycket med det där med att hålla skenet upp osv, så. Idag var det såhär: det fanns en liten passage på hela banan som jag tyckte var lite svår (en liten brant knix följd av en lite brant nedförsbacke) och därför hade jag kört bara den typ tre gånger innan start, eftersom jag är en klok flicka som gillar att ha koll på läget osv. Men ÄNDÅ lyckas jag bli tävlingsstressad när starten gått, tramsa till det uppför, få gå ett par steg upp, misslyckas med att få i pedalfan nedför, bli än mer stressad, få SPRINGA (otippat då) ner, tappa en miljard mil till framförvarande, jaga ikapp ett varv, KOMMA IKAPP(alltså det här är ju det sjukaste av allt), bli sur över att jag klantade mig, tappa kontrollen över humöret, surbryta, svära, dnf, åka hem.
Alltså, jag skulle kunna gnälla och psykologisera och banna mig själv över det här in i oändligheten (det finns ju faktiskt inget argument som håller eller rättfärdigar) , men det blir ju ingen gladare av. Jag vet åtminstone exakt vad jag behöver öva på, och det är ju alltid nåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar