Eftersom jag var sist av alla i hela världen upp till hallen idag fick jag, istället för att kolla på spänstiga friidrottare som spänstar runt och gör livsfarliga grejer (typ tränar stavhopp), mest se ovanstående ödsliga vy i den timme jag tränade ikväll (med undantag för en, visserligen mycket spänstig, man som jag inte vågade stirra ut för mycket och för uppenbart).Men så fick jag ju skylla mig själv också. Jag hade precis hela dagen på mig att träna eftersom jag bara har pluggat idag, men eftersom jag varit sjuk och sånt och inte kört ett intervallpass sedan innan dess så hade jag ju en vag föraning om att det skulle kännas sviiinjobbigt att ta i nu och jag var så trött så trött så trött, så lusten att ta mig iväg var ju inte precis den största i mannaminne.
När klockan var sju vägde tillslut pluggtröttheten över och jag hade inte längre ett enda vettigt argument till att INTE faktiskt få tummen ur, men det var väl bra längesen det tog mig så lång tid att gå upp till Lugnet. Väl där råkade jag dock vara helt oväntat stark och fin! Förmodligen kanske för att det är det första intervallpass jag kört på hundra år som inte haft ett styrkedito som föregått det samma morgon, plus att jag ju som sagt tagit det lugnt rätt många dar. Men ändå! Smällde av sex fyror på nöjdingwatt. Hej och hå. Det hade jag ju inte direkt räknat med men det gjorde mig förstås nöjd och glad som en ponnyvalp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar