Vår i Berggården

Jag hann med förmiddagståget i alla fall. Landade i ett vårigt Falun vid tretiden och hann ut på det första friska passet i ett par timmar strax efter det. Sjuuuuuuuuuukt värt. Icke-förkyld och i vårigt tunna kläder på vårigt rensopade vägar (dubbdäck kändes ju en aning overkill får jag väl erkänna, men nu är det allt jag har med mig så det får levas med). Att inte sprätta runt med vårkänsleben var ju en omöjlighet, det förstår ju vem som helst. Om jag av någon anledning skulle ha ledsnat på att träna (vilket jag i och för sig inte hade) så hade varenda uns träningslust kommit tillbaka idag! Ååååååh vår!! Ååååååh cykel!!

Avslutade med att åka hem till Karin och säga hej, här står jag utanför hennes dörr i spänd förväntan och har precis knackat på:


Tanken var förstås att efter den här knackbilden lyckas med en trevlig liten bildserie på henne själv och hennes naturligtvis överlyckliga uppsyn när hon skulle fått syn på en sån härlig överraskning som mig själv på trappen. Men snopet nog var hon inte hemma! Antiklimax är ju bara förnamnet.

Istället hittade jag henne efter lite letande här:

Vilket förstås inte var så värst otippat egentligen. Konverserade tills jag blev kall (vilket tog typ fem minuter, sa jag att det var tunna vårkläder på idag eller? Tunt! Lätt! Smidigt! Äntligen!) och åkte sedan hem till välkomstkommittén och tog emot dess kärleksförklaringar. Den här alltså: