ÄNTLIGEN ÄNTLIGEN ÄNTLIGEN fick jag komma ut lite!!! Jag mötte Ola strax efter tio och efter att ha fått bannor och onda blickar av densamme efter att han hört min kanske inte egentligen jättefriska röst tog vi sällskap ut från stan. Mitt stackars försoffade lillhjärta höll på att få slag av all denna plötsliga icke-horisontella kroppshållning och skyrocketade första kvarten, men så småningom lugnade det ner sig och då var allt fina fisken.Vägarna var snustorra, solen värmde, fåglarna kvittrade, jag fick röra lite på mig för första gången sedan Adam gick i kolt, och ni förstår ju, det kunde ju inte gärna vara dåligt. Lämnade Ola i Mattsabacken och tog vägen genom Garphyttan och hem igen. Stannade klockan på 2½ timme och hoppas nu innerligt att jag inte får sota för det här i morgon...
Passade på att köra av min bakskärm igen förresten. Lagade den ju hjälpligt med tejp förra helgen och hade nu av den på andra sidan. Som tur var hade jag med mig en man med ett verktyg så jag kunde få loss den och slänga fanskapet i soporna. Är nu skärmlös. Släpp skärmarna loss det är vår, som man också skulle kunna säga.
Det bästa med det, förutom det somriga statementet, var i alla fall att jag fick ännu ett foto till min samling "Vuxna män gör saker tillsammans (med Lisas cyklar)"!
Det är viktigt att alltid ha en man med verktyg med sig på längre turer, man vet aldrig vad man kan råka ut för.Gamla favoriter i serien:
Edit: Såhär skrev Ola:
"Idag hörde Lisa av sig och ville komma ut och cykla. Tror hon lika gärna ville träffa människor som hon ville cykla då hon varit sjuk. Direkt när vi hälsade på varandra hörde jag att hon inte var 100% frisk och jag hoppas inte hon nu gjort det misstag som jag tror alla vi träningsnördar gjort i våra liv. Att sätta igång för tidigt efter sjukdom. Vi gjorde sällskap till Mattsabacken där jag skulle köra intervaller men jag predika en sista gång att hon skulle fortsätta i LUUUUGN fart via Garphyttan och hem."
Jag är en öppen bok som vanligt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar