Annars är ju det näst värsta det här med bortprioriteringen av all normal hjärnaktivitet. Jag tror att hela min kropp har ägnat sig åt att hjälpa det vita laget (jag utgår ifrån att ni alla, utom min bror doktorn kanske, också lärt er allt ni kan om människokroppen genom den fantastiska tvserien "En cellsam historia") de här dagarna för jag kan 1. inte minnas en enda vettig tanke och 2. inte minnas de olika dagarna. Fruktansvärt. (Härligt?)
Hur som helst var det naturligtvis helt fantastiskt att idag få kliva ur rollen som bubble-boy och TRÄFFA LITE FOLK (avsaknaden av är alltså det värsta). Ett tag trodde jag nästan att jag skulle gå helt bananas och sätta i halsen eller börja grina av alla tramsigheter jag tvångsmässigt hävde ur mig med avbrott endast för hysteriskt fnitter. Som en fjortonåring! Guuuud. Sjönk på tonårsmanér djupt ner bakom macbookarna under seminariet och kunde-inte-sluta. Fick en hostattack och onda ögat. Är det okej att bete sig såhär när man är närmare trettio än femton?
Tveksamt.
Ändå gött att komma ut lite. Älskar folk. Ska aldrig bli eremit.
Ni märker ju. Kan inte ens lsuta blogga. KOMMUNIKATION, man måste älskar't. Särskilt envägs, då har man ju alltid rätt!
Såhär ser jag ut:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar