#%!! osv etc

Jag hade ju lite svårt att hålla mina hästar där igår när allt var så ljuvligt och festligt och fint, och någonstans i bakhuvudet tänkte jag nog att det förmodligen förr eller senare var något jag skulle få sota för.

Idag fick jag det.
Hela passet var nästan som sista halvtimmen av den där mtb-turen i Kilsbergen i höstas när Ola i princip fick putta fram mig och Snygg-Martin var tvungen att konstant mata mig med smågodis för att jag ens skulle kunna hålla styrfart. Johan, som också var med, pratar än idag så fort tillfälle ges om hur nära tårarna han tror att jag var då. Eller ja, riktigt så illa var det inte idag, men det var ju inte jättelångt ifrån. Förutom förstås den lilla skillnaden att jag då hade fem timmar bakom mig, och nu i jämförelse knappt hade startat.

Benen var alltså som kola redan från första trampet. Om jag hade raketbränsle i blodomloppet igår så var det ju mera någon slags kontaktlim idag. S å s e g t. Efter en timme stannade jag irriterat och drack vatten. Efter två och en halv var jag tvungen att aktivt förhandla med mig själv kring huruvida det verkligen var en konstruktiv tanke att lägga sig i diket och gråta som ett barn. Kom fram till att det var för kallt för sånt plus att jag inte fick hålla på och gnälla som en larvig tjej. Samlade ihop mig. Tröståt en bar som Stefan lämpligt nog hade skickat med mig imorse. Hoppades någonstans att det skulle få upp humöret trots att jag av princip inte tycker att man ska äta grejer när man tränar.

Det gav i alla fall positivt resultat ett tag och jag piggade på mig i ett par mil innan jag kom ikapp verkligheten igen. Då var jag i och för sig nästan hemma, men stannade ändå två gånger inom loppet av fem km för att försöka bryta mig in i min (naturligtvis) igenfrusna vattenflaska, som en bortförklaring för att få stå still en stund. Mötte min far i bil. Bet i styrlindan. Led som om jag vore med i Oryx & Crake men kom hem till slut.

Herregud, jag är inte van vid sånt här? Jag har ju bara fantastiska träningspass! Det är ju så jag jobbar!
Ironiskt nog visade det sig dessutom när jag kom hem att jag inte ens hade varit varken långsammare eller haft högre snittpuls än vad som är det genomsnittliga för mig. Allt lidande i ONÖDAN alltså? Va? Vad är grejen med det?

Räknar dock med att må sjukt bra om en stund när jag ätit lite. Som alla vet står ju graden av grin under passen oftast i direkt korrellation till graden av välmående efteråt. Så något positivt är det ju med det.