Sitcom-liv

Idag skulle jag ju åka hem till Örebro igen. Eller jag gjorde det, jag är här nu. Det var dock inte helt klockrent att så skulle bli resultatet.
Det hela började med att jag slumrade på soffan imorse och nästan försov mig till tåget. Som tur var hann jag i sista minuten kasta mig upp och iväg utan att glömma något viktigare än mina glasögon (tror jag). När jag väl andfådd kom till stationen balanserandes på två fullpackade ryggsäckar och en cykel med avcyklad bakskärm som vajade i vinden, andan i halsen och stirrig blick visade det sig naturligtvis att tåget var försenat och jag hade galopperat genom stan som en stucken gris helt i onödan.

När tåget väl sedan kom fick jag ett sms som frågade om jag verkligen skulle komma fram, för NA skrev tydligen att det var spårstopp i Kopparberg. Sekunden efter ropades det ut i högtalarna att någon ledning rasat och det skulle komma ersättningsbussar fram till Frövi.
Som ni minns reste jag alltså med cykel.
Saker man aldrig får ta med på bussar: cyklar

En tjock konduktör med dålig munhygien tyckte att jag skulle lämna min cykel i Kopparberg med en adresslapp på, så bussgodset kunde ta den någon annan dag. Jag tyckte av förståeliga skäl inte riktigt att det var ett alternativ. Min cykel är ju min bebis.
Som tur är så är ju jag en rätt jobbig tjej om jag sätter den sidan till (vilket sällan visas eftersom jag oftast är snäll och rar), så efter att ha bestämt mig för att det där med att lämna den aldrig skulle hända, tagit en diskussion om saken med alla fyra olika TiB-anställda jag kunde hitta på stationen (och en busschaufför som visade sig inte alls vara inblandad men som jag ändå passade på att härja runt lite inför), för alla påtalat och gravt överdrivit både cykelns värde och mitt eget akuta behov av den och sedan frammanat så mycket evil-eye jag kunde och surt stått och blängt på dom allihop i femton minuter fick jag så tillåtelse att ta med mig den in i bussen.
Förutom att den, förutom jag och min cykel, var full med fjorton familjer med småbarn, en kille med en kontrabas (alltså, oddsen?!) och stora mängder förmodade vasaloppsåkare med utrustning (fri yta = 0) var det sedan frid och fröjd i säkert tjugo minuter innan ersättningsbussen stannar den också.

Det var nämligen inte bara spåren som var ur funktion den här ljuvliga vårmorgonen visade det sig, utan vid Lindesberg var det trafikolycka med poliser och brandkår och blåljus och visselpipor och avspärrningar och gud vet vad allt för pådrag, vilket förstås fick även biltrafiken att stå lika stilla som tågditon.
Alltså, ironin i att ta sig från ett stoppat fordon till ett annat, för att sedan bli stoppad även där?

Jag själv, alla tusen barnfamiljerna, killen med kontrabasen och skidåkarna med all sin utrustning hade ju inte så mycket annat val förstås än att sitta där som packade sillar i väntan på att brandkåren baxat upp bilar ur diket så vi kunde börja rulla igen. Under tiden hann en äldre fransk (såklart) herre som satt längst fram i bussen bli mycket upprörd och begav sig om och om igen till konduktörerna längst bak för att våldsamt peka på olika kartor, veva runt med armarna och spotta och fräsa. Jag och min cykel befann oss självfallet tillsammans med killen med kontrabasen precis i mitten av bussen, vilket ledde till att varje gång fransosen kände ett behov av att säga de ansvariga ett sanningens ord (många gånger) var han tvungen att forcera sig fram över skid-plockepinnet, genom barnskockarna, bakom kontrabasen och slutligen under min cykel som jag varje gång var tvungen att lyfta upp i luften för att göra passagen möjlig.

mycket såhär

Förstår ni det farsartade i det här? Mitt liv är en sån ständig upprepning av felplacerad mr bean-komik. Ni vet, den sortens situationsbaserade roligheter som aldrig är roliga.
Otippade händelser som ändå inte kommer förvåna mig: den dagen jag börjar höra pålagda skrattsalvor i vardagen.


Ps. Vi kom fram till Frövi till slut efter att ha vinglat och rasat fram på småvägar i skogen, och nu är jag hemma vid mitt eget skrivbord.