Alltså. Det finns ju mer och mindre ljusa ögonblick i ens tillvaro. När jag igår kväll slängde (??!!!!!?!!) mina enda linser var förmodligen inte mitt finest moment på den här sidan dackefejden.
Jag fattar inte vad jag tänkte med? Eller varför jag inte tänkte över huvud taget? Jag minns inte ens att jag slängde dom, men borta är dom. Därför har jag fått rusa runt till stans optiker och gråta, be på bara knän, titta med bambiögon, smickra, hota och dra till med varenda vapen jag har i min arsenal för att kanske, kanske kunna få något som i alla fall är fungerande över helgen.
(Till saken hör förstås att jag har ett synfel som ingen vettig människa har, och mina linser därför såklart måste specialbeställas tusen år i förväg osv osv. Detta skulle ju rimligen kunna leda till att jag vore lite mer noga med dom, men så är det ju uppenbarligen inte)
När jag till slut gett upp hoppet och insett att jag skulle få ha en konstant synfältsfylla i några dagar ringde i alla fall linsteknikern från FO och hade skrapat fram någon slags nödlösning. Jag fick dom gratis med orden "Det är inte ett BRA alternativ, inget är rätt med dom, men du kommer kanske se lite grann i alla fall". Känns betryggande. Ännu mer trygg borde Stefan känna sig för han har lovat att jag ska få köra hans bil idag, och jag kör ju som bekant som en disträ biltjuv redan när jag har perfekt syn så det kan ju bli spännande.
Men jag har tränat också! Benen var tröööööötta och vaknade inte förrän efter en halvtimme. Så det var väl inget himlastormande pass totalt sett precis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar