Det är himla platt här i Närke hörni. Jag trodde ju det skulle vara jättefestligt och tacksamt, alla vet ju hur fort det går på platt mark liksom.
Fort gick det också, den första timmen. Jag låg och fincyklade i över 40 knyck på platten, och kände mig så himla stark och snabb och snygg och opti på alla sätt.
Sen kom vinden.
Det var medvind och motvind och sidvind och uppvind och nervind och motvind igen i en helt sjuk blåsfest utan dess like. Herregud, jag är inte van vid sånt! I Dalarna har vi skog! Och backar! En backe tar slut! Motvind i två och en halv mil är inte jämförbart med en backe! Det tar inte slut! När jag legat och grinat mig blå och i över en mil bitit i styrlindan så till den milda grad att tandlossningen inte var långt borta, utan att nämnvärt röra mig framåt, var jag fullt beredd att skänka bort cykelfanskapet till första bästa som gjort anspråk för att sedan åla mig hem. Åla är aero och det hade definitivt gått snabbare. Eller i alla fall inte så himla mycket långsammare.
Har väl sällan varit så tacksam att komma in till stan.
Fostrande, på det hela taget. Bra för karaktären. Gott att ha hittat mig en runda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar