Natta

Igår gick jag upp 05.30 (gör iofs det nästan varje dag) för att kunna åka hem från jobbet före fyra för att kanske, kanske, kanske kunna få träna lite i dagsljus. Det lyckades nästan. Hetsade som en skållad råtta mellan jobb, hem, tights och vindjackor och kunde kasta mig ut genom porten några minuter efter 16, vilket resulterade i åtminstone några kilometer av vad som skulle kunna kallas för i alla fall inte beckmörker. Så feeehuuuruuuktansvärt skönt. Sprang 11 okonstlade kilometer i 4.40-tempo. Inget speciellt med det passet. Försöker lära mig att hålla lite fart uppe även när jag bara är ute och springer lugna rundor eftersom det gör sån enorm skillnad i hur bra löpsteg jag får jämfört om jag springer i ca 5,00-fart. Tyvärr är jag ju lite lat och vill därför gärna sakta ner, ta det lugnt, lukta på blommorna etc, men jag tänker att det bara är en övergångsfas innan det går av sig självt. Det återstår att se.

Nu längtar jag bara efter lite ljusa kvällar och barmark i skogen så man kan få börja livsnjuta igen. Allt på vintern är liksom en kamp för mig, ingenting görs lustfyllt eller på känsla. Skulle jag gå på känsla skulle jag spendera månaderna mellan oktober och april i fosterställning under täcket och då skulle jag varken överleva eller få behålla jobbet eller mina vänner, så det verkar inte som ett så bra alternativ ändå.

Idag ska jag däremot sitta i nyhetspanelen i radio på eftermiddagen, så ska det tränas något blir det i mörker vare sig jag vill eller inte.