Jaha. Jag var hemma och sjuk häromdagen. Hade tråkigt, var rastlös och pratade med min vän Mackan. Han ville ha tips inför maran som han funderade på att anmäla sig till. Jag hade inga. "Jag har ju inte ens sprungit själv!" sa jag. Han ba "Men GÖR DÅ??? Det blir kul!!!". Det var ju svårt att hitta invändningar mot det vattentäta argumentet, så då satt jag plötsligt där tusen spänn fattigare och en anmälan till Stockholm Marathon rikare. Det är livsfarligt det här med visakort + tristess + en läggning som lätt faller till att dras med i den allmänna entusiasmen.
Men nu ska jag i alla fall springa då tydligen. Det blir tydligen "kul"?
Jag tror i och för sig att det blir. Det här med folkfest i samband med tävling är ju lite utav det bästa jag vet, plus att jag är extremt förtjust i att ta ut mig och bli trött. Dessutom har jag ju tänkt att inte tävla något på cykel i år, men någon slags mål med allt det här nötandet och svettandet är ändå ganska motiverande.
Eftersom det däremot är tråkigt att göra något halvdant så har jag såklart strukturerat upp den här träningsbiten medelst ett ordentligt program. Sist jag tränade efter träningsprogram var två år sedan och då gjorde det underverk och jag ställde av varenda kille i hela kommun' (nåja), så min förhoppning är att det ska göra detsamma den här gången.
Som den framgångssaga jag är inleder jag alltså det här med en veckas sjukdom, man lär ju gå ut i ett läge där man senare kan öka, osv...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar