Det är så konstigt det här med att ha en blogg som sköts såhär styvmoderligt. I min värld har min(a) tidigare blogg(ar) alltid varit självklara center of the interwebz, jag har liksom inte ens reflekterat över att andra människor INTE skulle tycka det?! (Rimligt, sansat, ödmjukt, verklighetsförankrat, etc...). Då var bloggen internets egen galapremiär, partyblåsa, konfetti, efterfest med kanyewest, frukostbuffé, årgånsvin, nobelpristagare, USAIN BOLT. Nu känns det mer som att vi håller till på någon bakgata och tjuvröker tillsammans över sentimentala tillbakablickar på fornstora dagar??
Antar att min något mer tilltagna livserfarenhet har lärt mig något i alla fall.
Idag sprang jag 4*1000. Det var bra för mig. Tävlade ju visserligen i lördags men annars har det snålats på intervallerna på senaste tiden. Jag skyller detta på att jag bytt jobb och således varit utmattad av alla nya intryck i form av tex ny kaffemaskin, nytt kontor, nya lösenord, nya kollegor att komma ihåg namnen på och allt annat sånt där som tar extremt mycket kraft innan det blir självklara vardagsdetaljer. Skyller det också på att jag gymmat rätt kontinuerligt(!!!!!), skaffat rutor och en förmåga att göra dips. Sånt sjukt ägande att behärska såna stångövningar. Kvar är dock them chinz. Siktar på det till VM2015.
onsdag 18 december 2013
tisdag 17 december 2013
ST10
Hej, vad gör ni?
Jag har sprungit ett lopp i urskog och över stock och sten. Var såhär glad innan:
Jag har sprungit ett lopp i urskog och över stock och sten. Var såhär glad innan:
Står där i mitten och tomtjålar som om morgondagen inte fanns, eller åtminstone som om tävlingen inte fanns inom tio minuters nära framtid. Efteråt var jag SLIGHTLY mer stum, men så hade jag också blivit trea bakom två tjejer som gör milen på ca 37 minuter så. att. det. Fullt rimligt. Låg faktiskt till och med tvåa i 5k innan jag blev trött. Ville gå hem efter 500 meter. På fullt allvar tänkte jag vid första kilometermarkeringen att jag var tvungen att bryta för det var fan inte rimligt att må såhär dåligt i nio kilometer till. Men så öppnade jag också i typ 3.30-tempo vilket är en bra bit utanför min bekvämlighetszon så det kan ju eventuellt ha haft med det att göra.
Hur som helst så föll jag för grupptrycket och gnetade mig igenom resten av loppet också. Tur var väl det när vi nu ändå var ute i snöslasket. Slutade alltså som tredje dam och artonde om man räknar in herrklassen. Att bara ha 15 killar som är snabbare är ändå rätt värt det med, även om det inte räknas.
Dagarna innan och dagarna efter har jag kryddat med en mix av ryggskott och migrän. Toppformen är nära nu osv....
söndag 20 oktober 2013
En inte helt oäven runda
Sprang till skogs imorse. Kan vi prata om hur fint det var? Daniel körde ut mig och Emma till urskogen mellan Sveden och Sundborn och sen vallade han oss i två timmar över stock och sten och endurospår. Jag visste var jag var 0% av tiden. Har slutat ha panik över sånt nu utan var enbart tacksam och nöjd och lycklig.
Ett: så himla roligt att springa stig!
Två: så himla roligt att springa med sällskap!
Tre: när frosten får hela skogen att glittra som en eurovisionfinal!?!
Herregud, detta liv och denna natur. Önskar att jag aldrig behövde göra något annat någonsin.
Även det här med denna optimala årstid. Så kallt att det är krispigt, men innan isen och snön hunnit lägga sig. Man ska verkligen, verkligen inte klaga.
Ett: så himla roligt att springa stig!
Två: så himla roligt att springa med sällskap!
Tre: när frosten får hela skogen att glittra som en eurovisionfinal!?!
Herregud, detta liv och denna natur. Önskar att jag aldrig behövde göra något annat någonsin.
Även det här med denna optimala årstid. Så kallt att det är krispigt, men innan isen och snön hunnit lägga sig. Man ska verkligen, verkligen inte klaga.
lördag 19 oktober 2013
Tvåhundra
Jag är frisk igen. Sprang fyra intervaller om 1000m i veckan följt av någon lugn jogg någon dag senare. Kroppen gick inte och begravde sig efter det, så vi enades om friskman.
Idag sprang jag 200-ingar på bana. Med det vinterväder som infunnit sig här uppe är det inte länge till man kan nyttja utebanan så det gäller väl att passa på. Jag sprang 12 stycken med 200 m joggvila mellan varje. Klippte de första 10 på 36 sekunder och de sista två på 37. När jag började tappa så mycket (en sekund?!?!?!) så lade jag ner. Kom sen hem och googlade mig till att man rekommenderar 5km-fart på tvåhundringar. Jag håller inte precis treminuterstempo på fem kilometer men ohhhhh weeelllll man lär så länge man lever och huvudsaken är ändå att man blir trött!
Det är ju roligt det där ändå med kroppen va? Jag har ju inte direkt någon känsla för farthållning när jag springer. Aldrig haft på cykel heller. Springer så fort jag kan typ och så blir det som det blir. Ändå var jag ner på sekunden lika snabb nästan hela tiden? Så fascinerande. Ett annat problem (de kan visserligen hänga ihop lite) är att jag i allt jag gör kan vara ganska snabb ganska länge. Att däremot maxa ur under kort tid tycker jag är sjukt svårt. Likaledes att ta det lugnt under jättelång tid. Fattar ju att det är fråga om övning och tror därför att det är nyttigt för mig att springa lite kortare på det här viset.
Idag sprang jag 200-ingar på bana. Med det vinterväder som infunnit sig här uppe är det inte länge till man kan nyttja utebanan så det gäller väl att passa på. Jag sprang 12 stycken med 200 m joggvila mellan varje. Klippte de första 10 på 36 sekunder och de sista två på 37. När jag började tappa så mycket (en sekund?!?!?!) så lade jag ner. Kom sen hem och googlade mig till att man rekommenderar 5km-fart på tvåhundringar. Jag håller inte precis treminuterstempo på fem kilometer men ohhhhh weeelllll man lär så länge man lever och huvudsaken är ändå att man blir trött!
Det är ju roligt det där ändå med kroppen va? Jag har ju inte direkt någon känsla för farthållning när jag springer. Aldrig haft på cykel heller. Springer så fort jag kan typ och så blir det som det blir. Ändå var jag ner på sekunden lika snabb nästan hela tiden? Så fascinerande. Ett annat problem (de kan visserligen hänga ihop lite) är att jag i allt jag gör kan vara ganska snabb ganska länge. Att däremot maxa ur under kort tid tycker jag är sjukt svårt. Likaledes att ta det lugnt under jättelång tid. Fattar ju att det är fråga om övning och tror därför att det är nyttigt för mig att springa lite kortare på det här viset.
tisdag 15 oktober 2013
München marathon, en ickestory
Här var jag inte i söndags:
Ett inte helt oägigt ställe men ni vet, ändå inte vad man VILL göra när man peppat på att få springa tävling.
Ändå inte en onödig resa. Jag fick ju hälsa på min syrra och tex pulsa i årets första snö. Och åka till riktiga berg. Man hatar ju inte precis bergsmassiv. Kolla här:
Ute och knallar berg som om en var född till det. Vilket är fallet. Fick bayersk lunch på nästan-toppen innan jag sprätte upp för 500 såna här steg:
...till det här heliga stället:
torsdag 10 oktober 2013
Ba gört
Nu har jag velat klart. Man blir ju ändå inte klokare (jag har testat i 29 år så jag vet!) så man lär ju ba kör't å gör't. Alltså jag har funderat på om jag ska skita i att åka på grund av denna sjuklighet med tillhörande grinighet och frustration när saker inte går EXAKT SOM JAG PLANERAT (hanterar väl just inte den biten så bra då såatt). Sen insåg jag väl att det inte är helt orimligt att ändå bli såpass frisk att jag åtminstone kan jogga mig igenom det där loppet om inte annat, och att det ju oavsett finns annat att göra om det nu inte skulle vara så. Typ gå på nåt museum, vilket jag älskar, och dricka nån kaffe eller vad som helst. Betydligt roligare att dricka kaffe och ägna sig åt mansförkylningssjälvömkan på tysk mark än på svensk, när allt kommer omkring.
Ska nu bara packa. Enligt min syrra är det kallt i München? Vad fan är det? Här har jag peppat på kortbralla och solglajja och så kommer hon dragandes med tre plusgrader och regn? Inte ok, kontinenten.
Ska nu bara packa. Enligt min syrra är det kallt i München? Vad fan är det? Här har jag peppat på kortbralla och solglajja och så kommer hon dragandes med tre plusgrader och regn? Inte ok, kontinenten.
Kämpa, kroppen
Hur snabbt kan man bli frisk och raceklar? Jag har nu legat hemma och sovit i två dagar. Ännu inga förbättringar, men det är ju hela två dagar kvar?!
onsdag 9 oktober 2013
(inte!) Sjukt inlägg
Ok nu ska jag berätta om en grej som en del kanske tycker är lite för mycket information men jag har väl knappast varit den som tagit hänsyn till sådan tidigare och varför skulle jag då börja idag?
Jag har inte cancer!
Det är ju inte något man tycker att man ska behöva säga någonsin eftersom varför skulle någon människa någonsin behöva ha det?? Men faktum är ju att folk har det till höger och vänster hela tiden. Därför är det nästan lite avdramatiserat. Jag kan ärligt säga att jag inte höjer på ögonbrynen jättemycket när man hör om någons släkting/kompis/granne som fått cancer för det händer ju hela tiden? Men när det sedan plötsligt handlar om en själv? Då blir man varse om att det är rätt läskigt.
Min mormor dog i sviterna av bröstcancer. Min moster har också haft det. När man har två så nära släktingar som haft det räknas man som en riskgrupp, så när jag upptäckte något som skulle kunna ha varit just cancer fick jag komma in rätt snabbt och röntga. Särskilt i och med att jag är såpass ung. Jag är dock van vid att ha en fruktansvärt frisk kropp, så jag var säker på att det skulle vara bra så. Ta några bilder och få bekräftat att allt är lugnt bara. Dvs jag trodde det ända tills jag fick hem brevet med beskedet man INTE vill ha - att det inte räcker med bilder, de kan inte säga att allt är ok, de vill ta ytterligare prover.
Vet inte riktigt vad jag förväntat mig under de veckorna som gått från att jag fick det brevet tills att jag idag fick komma in. Å ena sidan så måste man ju tänka att det inte är något allvarligt och att allt kommer bli bra, å andra sidan måste man någonstans också i alla fall vänja sig lite vid tanken på att de kan säga något helt annat och vad det i så fall skulle innebära. Samtidigt kan man ju inte börja böla som om diagnosen redan är ställd.
Idag fick jag göra ultraljud och ta vävnadsprover, en biopsi. De kunde direkt se att det rörde sig om godartade förändringar och alltså inte cancer eller något som kan utvecklas till cancer. Man gör ändå en undersökning av proverna för att se om man ska operera bort själva cellförändringen eller inte, men på det stora hela är det a-ok. Så himla skönt. Jag trodde inte jag hade varit så orolig innan men efteråt ville jag ju bara grina, så någon typ av spänning var det nog som släppte.
Nu kan jag alltså återgå till min vardag som kärnfriskt fysfenomen och mest bara bekymra mig över det här faktumet att det där halsonda faktiskt surt nog utvecklat sig till en förkylning och huruvida den kommer hinna lägga sig innan söndagens munchen-mara, och OM den hinner - hur det kommer påverka min dagsform. Kanske bra? De små benen har ju åtminstone fått vila ordentligt en vecka...
Jag har inte cancer!
Det är ju inte något man tycker att man ska behöva säga någonsin eftersom varför skulle någon människa någonsin behöva ha det?? Men faktum är ju att folk har det till höger och vänster hela tiden. Därför är det nästan lite avdramatiserat. Jag kan ärligt säga att jag inte höjer på ögonbrynen jättemycket när man hör om någons släkting/kompis/granne som fått cancer för det händer ju hela tiden? Men när det sedan plötsligt handlar om en själv? Då blir man varse om att det är rätt läskigt.
Min mormor dog i sviterna av bröstcancer. Min moster har också haft det. När man har två så nära släktingar som haft det räknas man som en riskgrupp, så när jag upptäckte något som skulle kunna ha varit just cancer fick jag komma in rätt snabbt och röntga. Särskilt i och med att jag är såpass ung. Jag är dock van vid att ha en fruktansvärt frisk kropp, så jag var säker på att det skulle vara bra så. Ta några bilder och få bekräftat att allt är lugnt bara. Dvs jag trodde det ända tills jag fick hem brevet med beskedet man INTE vill ha - att det inte räcker med bilder, de kan inte säga att allt är ok, de vill ta ytterligare prover.
Vet inte riktigt vad jag förväntat mig under de veckorna som gått från att jag fick det brevet tills att jag idag fick komma in. Å ena sidan så måste man ju tänka att det inte är något allvarligt och att allt kommer bli bra, å andra sidan måste man någonstans också i alla fall vänja sig lite vid tanken på att de kan säga något helt annat och vad det i så fall skulle innebära. Samtidigt kan man ju inte börja böla som om diagnosen redan är ställd.
Idag fick jag göra ultraljud och ta vävnadsprover, en biopsi. De kunde direkt se att det rörde sig om godartade förändringar och alltså inte cancer eller något som kan utvecklas till cancer. Man gör ändå en undersökning av proverna för att se om man ska operera bort själva cellförändringen eller inte, men på det stora hela är det a-ok. Så himla skönt. Jag trodde inte jag hade varit så orolig innan men efteråt ville jag ju bara grina, så någon typ av spänning var det nog som släppte.
Nu kan jag alltså återgå till min vardag som kärnfriskt fysfenomen och mest bara bekymra mig över det här faktumet att det där halsonda faktiskt surt nog utvecklat sig till en förkylning och huruvida den kommer hinna lägga sig innan söndagens munchen-mara, och OM den hinner - hur det kommer påverka min dagsform. Kanske bra? De små benen har ju åtminstone fått vila ordentligt en vecka...
måndag 7 oktober 2013
Passeport
Mhm. Har ägnat en ledig dag åt att svälja upprepade gånger för att kontrollera om det begynnande halsonda kanske känns liiiiite mindre (eller gud förbjude mer??!?!?!?!?!??!!) nu än för fem minuter sen. Stressen över att kanske bli sjuk inför helgen är såklart inte långt borta. Eftersom jag är gammal och klok har jag därför "lyssnat på kroppen" precis enligt skolboken och därför bara gjort sådant den har velat idag. Det har inneburit äta glass och sova tre timmar på soffan mitt på dagen, och däremellan typ... slösurfa. Kroppen är en lat jävel och bryr sig inte alls om sånt som till exempel att det är brittsommarvärme ute eller att min lägenhet ser ut som jerusalems förstörelse.
Men jag har hämtat ut mitt nya pass också! När jag skulle ansöka om det i förra veckan och blev fotad och skrev under så utspelade sig följande ordväxling mellan mig och polisen:
- Jaha, ja.... skriver du din namnteckning sådär......?!
- ....... jaa-aa......?
- Jaha, ja, ja bara du tänker på att du måste skriva under likadant för att få hämta ut det så....
- ......jaa......oook.....?
- Ja det måste vara likt alltså, det måste se ut.... sådär.... då också.....
(Till saken hör att jag har en HELT VANLIG namnteckning, det är verkligen inga konstigheter. Har jag alltid trott? Är nu hemskt förvirrad.)
Således har jag nu varit nervös i en vecka för att jag inte ska kunna skriva min namnteckning "rätt" och därmed inte få hämta ut mitt pass. Flashbacksen till min lågstadietid när jag frustrerat ägnade timtal åt att skriva om siffrorna i skrivhäftet för att de skulle vara exakt likadana som de datorn tryckt i boken var ju inte långt borta. Stod kallsvettig och stirrig och Stefan Holm-slog mig i ansiktet och drog i kläderna inne på polisstationen innan jag ba gick all in och till publikens jubel drog till med en IDENTISK kråka. Fick mitt pass. Kände mig som en vinnare. Vill nu inte att nån sketet halsont ska lägga krokben för min resa efter den där urladdningen. Äter blodpudding och dricker te och visualiserar hur mitt immunförsvar släpper alla hämningar.
Men jag har hämtat ut mitt nya pass också! När jag skulle ansöka om det i förra veckan och blev fotad och skrev under så utspelade sig följande ordväxling mellan mig och polisen:
- Jaha, ja.... skriver du din namnteckning sådär......?!
- ....... jaa-aa......?
- Jaha, ja, ja bara du tänker på att du måste skriva under likadant för att få hämta ut det så....
- ......jaa......oook.....?
- Ja det måste vara likt alltså, det måste se ut.... sådär.... då också.....
(Till saken hör att jag har en HELT VANLIG namnteckning, det är verkligen inga konstigheter. Har jag alltid trott? Är nu hemskt förvirrad.)
Således har jag nu varit nervös i en vecka för att jag inte ska kunna skriva min namnteckning "rätt" och därmed inte få hämta ut mitt pass. Flashbacksen till min lågstadietid när jag frustrerat ägnade timtal åt att skriva om siffrorna i skrivhäftet för att de skulle vara exakt likadana som de datorn tryckt i boken var ju inte långt borta. Stod kallsvettig och stirrig och Stefan Holm-slog mig i ansiktet och drog i kläderna inne på polisstationen innan jag ba gick all in och till publikens jubel drog till med en IDENTISK kråka. Fick mitt pass. Kände mig som en vinnare. Vill nu inte att nån sketet halsont ska lägga krokben för min resa efter den där urladdningen. Äter blodpudding och dricker te och visualiserar hur mitt immunförsvar släpper alla hämningar.
lördag 5 oktober 2013
5 på 20
Nästa helg ska jag tydligen göra det här festliga:
Eftersom jag kan räkna antalet gånger jag de senaste åren försökt springa en längre sträcka på asfalt i högt tempo på det enda finger jag använder i min favoritgest (tumme upp ofc, mvh positiv etc) så har jag naturligtvis noll koll på hur fort jag kommer kunna avverka det där för att sedan istället kunna hänge mig åt tysk recovery (korv? öl? SURKÅL!!!!). Det är ju också lite svårmecklat det här med lopp när man inte vet vad man ska hålla för tempo. Risken för att den här lilla travhingsten ska maxa ut första kilometern och sedan behöva zombiehasa sig igenom resterande 20 km med håll och munnen full i sandpapper är ju ändå rätt överhängande.
I något försök att därför känna av vad jag tycker är snabbt och inte begav jag mig idag ut efter jobbet och tänkte springa fem kilometer lite fortare än vanligt joggande. Jag är ju o-er-hört bekvämt lagd, trots att jag tränar hela tiden, så det är inte direkt något jag gör bara för att solen skiner och humöret är gott eller så utan det måste bestämmas i förväg. I alla fall. Sprang de där 5k i ganska exakt 4min/km-tempo. Det var ok. Blev såklart andfådd och så vidare, men det var inte döden i vitögat eller någon skidåkarläggning efteråt direkt. Jag inbillar mig därför nu att sub40 på milen åtminstone finns inom räckhåll om jag skulle vilja träna för det?
Vad som är snabbt på en halvmara har jag däremot fortfarande ingen aning om. Fem kilometer säger mig ju ingenting om det? Vet inte vad jag tänkte när jag tänkte ut den "fiffiga" planen? Kommer således med stor sannolikhet få famla i blindo ändå. Kanske löser arrangemanget det åt mig om jag får starta långt bak och därför tvingas ta det lugnt ändå? Vem vet? Jag borde väl göra.
Eftersom jag kan räkna antalet gånger jag de senaste åren försökt springa en längre sträcka på asfalt i högt tempo på det enda finger jag använder i min favoritgest (tumme upp ofc, mvh positiv etc) så har jag naturligtvis noll koll på hur fort jag kommer kunna avverka det där för att sedan istället kunna hänge mig åt tysk recovery (korv? öl? SURKÅL!!!!). Det är ju också lite svårmecklat det här med lopp när man inte vet vad man ska hålla för tempo. Risken för att den här lilla travhingsten ska maxa ut första kilometern och sedan behöva zombiehasa sig igenom resterande 20 km med håll och munnen full i sandpapper är ju ändå rätt överhängande.
I något försök att därför känna av vad jag tycker är snabbt och inte begav jag mig idag ut efter jobbet och tänkte springa fem kilometer lite fortare än vanligt joggande. Jag är ju o-er-hört bekvämt lagd, trots att jag tränar hela tiden, så det är inte direkt något jag gör bara för att solen skiner och humöret är gott eller så utan det måste bestämmas i förväg. I alla fall. Sprang de där 5k i ganska exakt 4min/km-tempo. Det var ok. Blev såklart andfådd och så vidare, men det var inte döden i vitögat eller någon skidåkarläggning efteråt direkt. Jag inbillar mig därför nu att sub40 på milen åtminstone finns inom räckhåll om jag skulle vilja träna för det?
Vad som är snabbt på en halvmara har jag däremot fortfarande ingen aning om. Fem kilometer säger mig ju ingenting om det? Vet inte vad jag tänkte när jag tänkte ut den "fiffiga" planen? Kommer således med stor sannolikhet få famla i blindo ändå. Kanske löser arrangemanget det åt mig om jag får starta långt bak och därför tvingas ta det lugnt ändå? Vem vet? Jag borde väl göra.
torsdag 3 oktober 2013
Periodisera mera
Såg ni vetenskapens värld i veckan? De behandlade det ägiga ämnet varför kvinnor är mindre än män. Alla tröttingar ba "det är för att de ska va GULLIA och mannen ska kunna JAGA OCH VARA I KRIG!!!"
Nähä, så var det tydligen inte. KANSKE kan det ha varit så att tjejer bara genom tiderna fått mindre mat och omsorg på grund av att kvinnor överlag i historien inte ansetts så mycket värda eller så himla viktiga. Jooo-niiiiii..... Se programmet, det var sevärt.
Efter jag sett det upplyftande programmet läste jag det här blogginlägget av nån kampsportskille som efter det där förmodligen får ligga ca 200% mer på grund av en stigning i härlighet av orimliga mått. Han skriver att tjejer som tränar kan ha mens och att det kan vara värt att ta hänsyn till om man är tränare exempelvis. Skönt att nån fick den poletten att trilla ner såhär år 2013.
I vetenskapens värld tar de upp exemplet att forskarna per automatik utgått ifrån att de fossil som hittats från våra förfäder som varit stora har antagits vara män, och de små skeletten kvinnors, trots att det inte alls behöver ha varit så. Detta gjordes istället i princip enbart på grund av gamla föreställningar om att män "ÄR" större. På samma sätt utgår man ju ifrån att män även "ÄR" starkare och mer atletiska. Eftersom det råkar vara så nu. Kvinnor presterar ju inte alls på samma sätt i form av styrka osv, som jag ju skrivit om förut.
En intressant aspekt i detta, som nu kommer knyta an till det ovan nämnda blogginlägget av kampsportskillen, är ju att all forskning såväl inom medicin som idrott som vad som helst som berör det mesta här i världen precis som vanligt bedrivits av män på män för män. Det är ju sen gammalt att man ogärna forskar på kvinnor eftersom skillnaderna och variationerna i hormonnivåer gör dem till svåra studieobjekt. I de fall man använder kvinnor brukar man titta på kvinnor som befinner sig inom de första två veckorna av sin menscykel eftersom hormonnivåerna då är som mest stabila och mest lika en mans. Således: majoriteten av den forskning vi har att vända oss till när det gäller hur man maxar sin fysiska prestation är inte anpassad för en människa med de hormonella förändringar 50% av befolkningen sitter inne på, och är förmodligen heller inte det mest effektiva för den halvan.
Det här är intressant, därför att den forskning som ändå finns visar att det är stora skillnader på hur kroppen reagerar på olika typer av träning under menscykelns olika faser. Förutom det för många kvinnor smärtsamt uppenbara att det kan vara svårt att träna alls under en eller flera dagar helt enkelt eftersom det gör ont, så är till exempel kvinnors metabolism mycket föränderlig under olika perioder av månaden vilket gör att viss anpassning av bränsletillförsel skulle kunna behöva göras för maximal prestation och återhämtning. På samma sätt påverkas kvinnors vätskebalans, kroppstemperatur (upp till typ en halv grad y'all!) och förmåga att kyla ner kroppen vilket förstås får effekter i form av hur man bör förhålla sig till exempelvis drickande och temperaturreglering innan, under och efter träning och tävling. Precis i slutet av menscykeln är kvinnor dessutom mer skadebenägna än annars även om det finns för lite (VA? RLY?) forskning på ämnet för att kunna förklara säkert varför.
När tog ER tränare hänsyn till detta senast?
Och som om inte det här vore nog, så äter ju många kvinnor p-piller. Dessa reglerar som bekant hormonnivåerna på olika sätt, vilket naturligtvis ger utrymme för att förändra dessa på ett sätt som ökar förmågan att prestera vid ett givet tillfälle. Att inte ens DET får forskningsvärlden att gå bananas av nyfikenhet och oöppnade luckor är verkligen något som går över mitt förstånd, men det grundar sig väl i det klassiska att kvinnlig idrott sällan är "på riktigt" och därmed inte så intressant.
Hur som helst så finns det de kvinnliga idrottare som mixtrat med detta och exempelvis förskjutit sin menscykel så att viktiga race hamnar i en "lämplig" fas av cykeln, och på så vis lyckats prestera bättre. Även om jag generellt är emot all form av hormonellt experimenterande på det viset så finns det onekligen en oöppnad skattkista här i hur man som tjej till exempel bäst anpassar sin träningsplanering för att kunna få ut mesta möjliga ur olika sorters pass, då kroppen under de olika faserna av en månad så uppenbart är mottaglig för olika typer av träning på olika sätt.
Det engelska träningsbegreppet "periodization" får plötsligt en betydligt mer göteborgsk och djupare innebörd.
Nähä, så var det tydligen inte. KANSKE kan det ha varit så att tjejer bara genom tiderna fått mindre mat och omsorg på grund av att kvinnor överlag i historien inte ansetts så mycket värda eller så himla viktiga. Jooo-niiiiii..... Se programmet, det var sevärt.
Efter jag sett det upplyftande programmet läste jag det här blogginlägget av nån kampsportskille som efter det där förmodligen får ligga ca 200% mer på grund av en stigning i härlighet av orimliga mått. Han skriver att tjejer som tränar kan ha mens och att det kan vara värt att ta hänsyn till om man är tränare exempelvis. Skönt att nån fick den poletten att trilla ner såhär år 2013.
I vetenskapens värld tar de upp exemplet att forskarna per automatik utgått ifrån att de fossil som hittats från våra förfäder som varit stora har antagits vara män, och de små skeletten kvinnors, trots att det inte alls behöver ha varit så. Detta gjordes istället i princip enbart på grund av gamla föreställningar om att män "ÄR" större. På samma sätt utgår man ju ifrån att män även "ÄR" starkare och mer atletiska. Eftersom det råkar vara så nu. Kvinnor presterar ju inte alls på samma sätt i form av styrka osv, som jag ju skrivit om förut.
En intressant aspekt i detta, som nu kommer knyta an till det ovan nämnda blogginlägget av kampsportskillen, är ju att all forskning såväl inom medicin som idrott som vad som helst som berör det mesta här i världen precis som vanligt bedrivits av män på män för män. Det är ju sen gammalt att man ogärna forskar på kvinnor eftersom skillnaderna och variationerna i hormonnivåer gör dem till svåra studieobjekt. I de fall man använder kvinnor brukar man titta på kvinnor som befinner sig inom de första två veckorna av sin menscykel eftersom hormonnivåerna då är som mest stabila och mest lika en mans. Således: majoriteten av den forskning vi har att vända oss till när det gäller hur man maxar sin fysiska prestation är inte anpassad för en människa med de hormonella förändringar 50% av befolkningen sitter inne på, och är förmodligen heller inte det mest effektiva för den halvan.
Det här är intressant, därför att den forskning som ändå finns visar att det är stora skillnader på hur kroppen reagerar på olika typer av träning under menscykelns olika faser. Förutom det för många kvinnor smärtsamt uppenbara att det kan vara svårt att träna alls under en eller flera dagar helt enkelt eftersom det gör ont, så är till exempel kvinnors metabolism mycket föränderlig under olika perioder av månaden vilket gör att viss anpassning av bränsletillförsel skulle kunna behöva göras för maximal prestation och återhämtning. På samma sätt påverkas kvinnors vätskebalans, kroppstemperatur (upp till typ en halv grad y'all!) och förmåga att kyla ner kroppen vilket förstås får effekter i form av hur man bör förhålla sig till exempelvis drickande och temperaturreglering innan, under och efter träning och tävling. Precis i slutet av menscykeln är kvinnor dessutom mer skadebenägna än annars även om det finns för lite (VA? RLY?) forskning på ämnet för att kunna förklara säkert varför.
När tog ER tränare hänsyn till detta senast?
Och som om inte det här vore nog, så äter ju många kvinnor p-piller. Dessa reglerar som bekant hormonnivåerna på olika sätt, vilket naturligtvis ger utrymme för att förändra dessa på ett sätt som ökar förmågan att prestera vid ett givet tillfälle. Att inte ens DET får forskningsvärlden att gå bananas av nyfikenhet och oöppnade luckor är verkligen något som går över mitt förstånd, men det grundar sig väl i det klassiska att kvinnlig idrott sällan är "på riktigt" och därmed inte så intressant.
Hur som helst så finns det de kvinnliga idrottare som mixtrat med detta och exempelvis förskjutit sin menscykel så att viktiga race hamnar i en "lämplig" fas av cykeln, och på så vis lyckats prestera bättre. Även om jag generellt är emot all form av hormonellt experimenterande på det viset så finns det onekligen en oöppnad skattkista här i hur man som tjej till exempel bäst anpassar sin träningsplanering för att kunna få ut mesta möjliga ur olika sorters pass, då kroppen under de olika faserna av en månad så uppenbart är mottaglig för olika typer av träning på olika sätt.
Det engelska träningsbegreppet "periodization" får plötsligt en betydligt mer göteborgsk och djupare innebörd.
onsdag 2 oktober 2013
I drive fast
Idag har jag sprungit supertusingar på bana. Kan inte med ord beskriva hur överjävla svinjobbigt det är. Våndades hela dagen av tanken på att det väntade mig. Bortsett från de första två timmarna i morse när jag försovit mig och befann mig i därav orsakad chock/förvirring/ångest. Kan inte heller med ord beskriva hur överjävla svinångestigt jag tycker det är att försova mig. Mår så dåligt av situationer när jag är odiskutabelt "dålig" på det viset + hatar verkligen den sortens maktlöshet att kunna ställa till rätta.
I alla fall. De här intervallerna? Hur trött kan man bli på så kort sträcka? Ca 100 m in i varje vända tror jag att mina ben ska vika sig under mig pga hela passet är en enda lång syrafest. Sen gör de ju inte det såklart, och sista omgången var bara 2 sek långsammare än den första så det hela var säkert bra på alla sätt och vis. Om inte annat för huvudet. Det är bra att lida lite.
Desto mindre lidande bjöd min träning på igår. Jag sprang bergsstigen (själv!!!!) med pigga ben och bra flyt över stock & sten. Att få rusa över skidgata efter skidgata med detta i öronen på högsta:
Ja det var väl inte det värsta jag har varit med om i livet. Om man ska underdriva. Det var fan episkt, och då är jag ändå inte en människa som gärna använder mig av det uttrycket men fy fan vad fint det var? Nedgående höstsol, krispig luft, glödande skog, ben som aldrig ville sluta trumma. NI VET VAD JAG PRATAR OM?? Ville aldrig vända hem. Som tur är lider jag av lite mörkrädsla och blev tvungen att springa ifrån kvällen så ni slipper leta mitt kadaver på jungfruberget.
I alla fall. De här intervallerna? Hur trött kan man bli på så kort sträcka? Ca 100 m in i varje vända tror jag att mina ben ska vika sig under mig pga hela passet är en enda lång syrafest. Sen gör de ju inte det såklart, och sista omgången var bara 2 sek långsammare än den första så det hela var säkert bra på alla sätt och vis. Om inte annat för huvudet. Det är bra att lida lite.
Desto mindre lidande bjöd min träning på igår. Jag sprang bergsstigen (själv!!!!) med pigga ben och bra flyt över stock & sten. Att få rusa över skidgata efter skidgata med detta i öronen på högsta:
Ja det var väl inte det värsta jag har varit med om i livet. Om man ska underdriva. Det var fan episkt, och då är jag ändå inte en människa som gärna använder mig av det uttrycket men fy fan vad fint det var? Nedgående höstsol, krispig luft, glödande skog, ben som aldrig ville sluta trumma. NI VET VAD JAG PRATAR OM?? Ville aldrig vända hem. Som tur är lider jag av lite mörkrädsla och blev tvungen att springa ifrån kvällen så ni slipper leta mitt kadaver på jungfruberget.
måndag 30 september 2013
Till skogs
Var ute och kutade en sväng med Toppfysik-Emma igår. Upplägget var Emmas och ungefär det här: "Det KAN vara mellan 15-20 k, det är nog ganska mycket obanat, jag är inte helt säker på om jag hittar varken dit eller hem, men det löser sig nog!". Att springa obanat är ju mitt nyaste bästa och jag vill helst inte göra annat någonsin igen så jag hade peppat hela helgen.
Ok. Jag hade även helgarderat och stålsatt och tagit med mig mobiltelefon inför eventuella krissituationer. Det skulle visa sig vara föga hjälpsamt då sträckningen var utanför gps-täckningen. Men det visste jag ju inte då. I själva verket är den där typen av äventyrslöpning som kryptonit för mig pga traditionellt sett ENORMT ångestig på okänd mark. Men tydligen har jag slutat med det nu? Aja. Mer om det en annan gång.
Det hela slutade på 22 km och 2,5 h. Man kan ju då tänka sig att det inte var så lättsprungen terräng eftersom vi ändå är relativt unga/friska/starka/osv. Passade på att klippa skuggs högsta topp när vi ändå var i farten och det höjde väl inte heller snitthastigheten om man säger. Å andra sidan höjde det utsiktskvoten och man är väl en livsnjutare av rang som värderar även sådant här i livet.
Gjorde varsin faceplant eftersom det är svårt att lyfta på fötterna samt överskattade vårt lokalsinne å det grövsta när stigen plötsligt tog slut. Men man är väl inte sorten som gråter blod över något så världsligt som en förlorad stig när man varit utan riktning i livet varje dag since 1984. Vi fortsatte bröta oss fram mellan träden som två älgvalpar i fast övertygelse om att stora vägen låg mitt framför oss och vi när som helst skulle komma ut på den. I själva verket hade vi hela tiden rört oss parallellt med vägen och skulle aldrig någonsin komma att korsa den hur uthålliga och envisa vi än skulle vara.
Så småningom började den insikten komma till oss och vi beslutade att vända för att inte behöva göra en Into the wild och ägna resten av våra liv åt att dansa med vargar etc. Problemet var då att vi gått så långt utanför stigen att vi inte riktigt hittade tillbaka varifrån vi kommit. Lite på måfå grävde vi oss fram i riset och försökte positivt tänka att något myrhål såg "bekant ut". Åtminstone tills Emma tvärsäkert kände igen en "grankvist". Det är extremt oklart om man ska lita på att någon har rätt när man är vilse och denne känner igen en "kvist" mitt ute i skogen. Fast i det här fallet hade hon rätt. Sen försökte hon lura ut mig i EN SJÖ?? Lyckades avstyra detta och kom hem någorlunda torrskodd (nä) och helskinnad (ja). Ägnade sedan eftermiddagen åt att se ut en riktning på karta som gör att man kan fortsätta på den vilseledda vägen och komma ut på andra sidan skogen. Kanske.
Är ändå enormt peppad på att testa.
Ok. Jag hade även helgarderat och stålsatt och tagit med mig mobiltelefon inför eventuella krissituationer. Det skulle visa sig vara föga hjälpsamt då sträckningen var utanför gps-täckningen. Men det visste jag ju inte då. I själva verket är den där typen av äventyrslöpning som kryptonit för mig pga traditionellt sett ENORMT ångestig på okänd mark. Men tydligen har jag slutat med det nu? Aja. Mer om det en annan gång.
Det hela slutade på 22 km och 2,5 h. Man kan ju då tänka sig att det inte var så lättsprungen terräng eftersom vi ändå är relativt unga/friska/starka/osv. Passade på att klippa skuggs högsta topp när vi ändå var i farten och det höjde väl inte heller snitthastigheten om man säger. Å andra sidan höjde det utsiktskvoten och man är väl en livsnjutare av rang som värderar även sådant här i livet.
Gjorde varsin faceplant eftersom det är svårt att lyfta på fötterna samt överskattade vårt lokalsinne å det grövsta när stigen plötsligt tog slut. Men man är väl inte sorten som gråter blod över något så världsligt som en förlorad stig när man varit utan riktning i livet varje dag since 1984. Vi fortsatte bröta oss fram mellan träden som två älgvalpar i fast övertygelse om att stora vägen låg mitt framför oss och vi när som helst skulle komma ut på den. I själva verket hade vi hela tiden rört oss parallellt med vägen och skulle aldrig någonsin komma att korsa den hur uthålliga och envisa vi än skulle vara.
Så småningom började den insikten komma till oss och vi beslutade att vända för att inte behöva göra en Into the wild och ägna resten av våra liv åt att dansa med vargar etc. Problemet var då att vi gått så långt utanför stigen att vi inte riktigt hittade tillbaka varifrån vi kommit. Lite på måfå grävde vi oss fram i riset och försökte positivt tänka att något myrhål såg "bekant ut". Åtminstone tills Emma tvärsäkert kände igen en "grankvist". Det är extremt oklart om man ska lita på att någon har rätt när man är vilse och denne känner igen en "kvist" mitt ute i skogen. Fast i det här fallet hade hon rätt. Sen försökte hon lura ut mig i EN SJÖ?? Lyckades avstyra detta och kom hem någorlunda torrskodd (nä) och helskinnad (ja). Ägnade sedan eftermiddagen åt att se ut en riktning på karta som gör att man kan fortsätta på den vilseledda vägen och komma ut på andra sidan skogen. Kanske.
Är ändå enormt peppad på att testa.
onsdag 25 september 2013
Att möblera om sin cell är inte att bli utsläppt ur fängelset - om Miss Skinny-kampanjen
Den här Miss Skinny-kampanjen var ju föga förvånande en PR-kupp. Bakom det hela låg byrån Shout och organisationen Frisk & Fri som arbetar med att bekämpa ätstörningar och som genom att tapetsera affischtavlor samt annonsera på Facebook och i bloggar på det här viset ville få uppmärksamhet till frågan.
Frisk & Fri säger själva såhär om kampanjen:
I 30 år har vi på Frisk & Fri arbetat mot ätstörningar, för ett samhälle där alla är fria att vara sig själva. Men det går för långsamt. Vi lanserade Miss Skinny för att uppmärksamma åt vilket håll utvecklingen går. Vi måste börja prata om det här.
I samband med detta presenterar vi en märkning för modeindustrin. För sannare skönhet. Ätstörningsproblematiken är komplex; allt handlar inte om skeva ideal. Men de bilder vi utsätts för varje dag driver utvecklingen åt fel håll. Modeindustrin måste ta sitt ansvar, och vi måste ta vårt.
För att ha varit en organisation som jobbat med de här frågorna längre än vad jag knallat runt på denna jord så tycker jag nog att det finns ett antal problem i den här röran. De två tyngsta tycker jag är följande:
1. Självklart är uppmärksamhet guld värt i reklambranschen, och självklart är reklamvärlden sällan särskilt moraliskt högtstående. Att Shout kommer med denna idé är därför inte särskilt märkligt, den har renderat jättemycket publicitet och diskussion så de high fivear säkert kontoret runt. Däremot kan jag tycka att Frisk & Fri borde haft vett nog att inte själva bli den eld de påstår sig försöka släcka.
Visst är det sant att vi lever med en modebransch som verkar för ett allt annat än sunt ideal och som berättar det för oss i tid och otid genom modeller, storlekar och ouppnåelig perfektionism osv, men även om tex H&Ms badmodeller är retuscherade till oigenkännlighet så kvarstår faktum: inte förrän nu har elvaåriga tjejer faktiskt fått frågan direkt ställd till sig, rent bokstavligen - Passar du in? Är du smalare än normalt? Är du size zero och därmed vacker "på riktigt"?
Detta må ha varit en "strategi" för att få oss att "tänka till", men fattar din elvaåriga dotter det? Läser hon Resumé? Eller kommer hon minnas den där reklamtavlan utanför skolbusshållplatsen och på hennes facebooksida som upprepade gånger manade henne till självkritik med frågan "Do you fit in?".
2. Frisk & Fri ska alltså i och med den här kampanjen även införa en märkning för modeindustrin. Det är oklart exakt hur den här märkningen kommer att fungera, men en inte alltför vild gissning är väl att den kommer att döma ut de som använder sig av alltför underviktiga modeller och liknande tydliga skevheter. Tanken är väl även här god i grunden. De vill att vi ska kunna sålla i vårt konsumerande, och vara någon form av eko-märkning för modebranschen.
Problemet med detta är förstås det att det därmed per definition fortfarande finns ett rätt och ett fel utseendemässigt. Frisk & Fri vill verka för en "sannare skönhet", men vilken är den osanna? Den smala? Den opererade? Den sminkade? Den, i Frisk & Fris ögon, "onaturliga"?
Det är naturligtvis absurdt både att de påstår att det finns ett korrekt sätt att vara snygg på, men även att de ens driver en kampanj som handlar om hur fan vi ser ut? De fortsätter lägga fokus på skönhet, att vara attraktiv, att ha rätt kroppsform (vad detta "rätt" nu än innebär), de fortsätter skapa mallar för vad som är acceptabelt att vara, se ut som och hur man får agera. De fortsätter tala om för oss att det är VIKTIGT(?!) och att det är något för en yttre part att bedöma.
Rimligen borde en organisation mot ätstörningar vilja lägga fokus på allt annat än just det.
Ett tips till Frisk & Fri & Shout: Att möblera om sin cell är inte att bli utsläppt ur fängelset.
tisdag 17 september 2013
Olika
Tänkte i kontrast till den här "för det vidare"-grejen då berätta om MIN första lärare som gav mig tvångstankar och tog mig ur allt vad lust att lära hette (och då var jag ändå en unge som lärde mig läsa/skriva vid 4 års ålder och hade längtat efter skola och läxor i ett år innan jag fick börja ettan, så det krävdes ändå lite jobb!) men jag vene, går väl inte att vara bitter över nu?
(jo det går)
Kan ju inte hjälpa att jag ändå ibland tänker på hur det hade kunnat bli om jag fått en lärare som sett och stimulerat inte bara de efterblivna och korkade...
Hen kom aldrig!
(jo det går)
Kan ju inte hjälpa att jag ändå ibland tänker på hur det hade kunnat bli om jag fått en lärare som sett och stimulerat inte bara de efterblivna och korkade...
Hen kom aldrig!
måndag 16 september 2013
Tusingar
Igår sprang jag tusingar. Vet inte riktigt vad som är en rimlig nivå att ligga på? Höll mig mellan 3.30-3.50 med kanske 300m joggvila, men det är svårt att vara jämn utomhus när det är medvind och motvind och lite uppför och lite nerför och lite allt möjligt. Skulle vilja kunna ligga på jämn 3.30-fart, det skulle kännas gött och lagom. Vad som nu är "lagom". Jag har heller ingen aning om hur man liksom kan överföra olika farter till antagen tid på en viss sträcka så ingenting säger mig egentligen någonting. Så himla oerfaren.
Blev sen sjuk. Men jaja. Har legat på soffan med migrän och tumlat runt med hundar. I helgen ska jag till Sälen och springa fjällhalvmara igen. Hoppas på sol den här gången! Och snabba ben!
Blev sen sjuk. Men jaja. Har legat på soffan med migrän och tumlat runt med hundar. I helgen ska jag till Sälen och springa fjällhalvmara igen. Hoppas på sol den här gången! Och snabba ben!
torsdag 12 september 2013
Utvärdering
Saker jag skulle vara asbra på att jobba med:
1. *fazhion*
2. rubriksättning
3. som kritiker inom vad som helst
Saker jag skulle vara dålig på:
1. allt mat-/restaurangrelaterat
2. coach
3. säljare
1. *fazhion*
2. rubriksättning
3. som kritiker inom vad som helst
Saker jag skulle vara dålig på:
1. allt mat-/restaurangrelaterat
2. coach
3. säljare
tisdag 10 september 2013
Hej kompis
Hur mår du? Jag mår bra. Det är höst. Har köpt rosa skor att springa i skogen med. Tänkte jag skulle göra ett tag.
måndag 9 september 2013
onsdag 22 maj 2013
Kakmonstret
Har ägnat för mycket tid åt sidor av typen 1000 places to see before you die osv osv. Hur mycket $ behöver man för att se ALLT tror ni? Pallar liksom inte att alla de där ställena existerar utanför min närvaro. Visserligen är ju dalarna sveriges shangri la och allt det där men man kan ju inte äta tårta varje dag i resten av sitt liv.
söndag 19 maj 2013
terapi 1
Kan vi prata om det här med att häggen har slagit ut?
Jag har ägnat helgen åt sportig bilåkning och svettig livsstil. Köpt allt som går att dricka i varenda affär. Somriga dagar. Därför även det näst bästa efter häggen (fast också i kombination med): man kan nu sova med vidöppet fönster. Utomhus, denna fantastiska grej. Sannolikheten att jag kommer flytta till skogs och bosätta mig under nån gammal tuva är ORIMLIGT stor. Det enda som hindrar mig är min neurotiska fixering vid att duscha och tvätta händer och ha nya och rena kläder och mjuka kuddar och mat på bordet och mitt löjliga förhållningssätt till småkryp och att jag är rädd för björn och faktumet att jag fryser jämt. Och så det där förstås att jag är rädd för både mörker och ödemark. Men annars. ANNARS.
Jag har ägnat helgen åt sportig bilåkning och svettig livsstil. Köpt allt som går att dricka i varenda affär. Somriga dagar. Därför även det näst bästa efter häggen (fast också i kombination med): man kan nu sova med vidöppet fönster. Utomhus, denna fantastiska grej. Sannolikheten att jag kommer flytta till skogs och bosätta mig under nån gammal tuva är ORIMLIGT stor. Det enda som hindrar mig är min neurotiska fixering vid att duscha och tvätta händer och ha nya och rena kläder och mjuka kuddar och mat på bordet och mitt löjliga förhållningssätt till småkryp och att jag är rädd för björn och faktumet att jag fryser jämt. Och så det där förstås att jag är rädd för både mörker och ödemark. Men annars. ANNARS.
lördag 18 maj 2013
fredag 17 maj 2013
Dotra
Förlåt, jag vet att ni har saknat (ehe).
Om ni undrar vad jag gjort så undrar ni i tomme för jag har enbart jobbat och spelat candy crush. Har väl ett rätt soft uppskjutarbeteende på det viset. Min far också, jag har fått det därifrån. Svenskan hade ju någon artikelserie om prokrastinering för några veckor sen som fick min pappa att bli eld och lågor av identifiering och det är ju inte som att jag inte är min fars dotter även i den aspekten om man säger.
Andra aspekter som jag är det: pigmenteringen, stoltheten, den otrevliga tonen vid stress, det nöjda som kommer av att veta bäst.
Önskar jag fortfarande rökte så jag hade kunnat ägna dagarna åt att ligga på nån balkong och röka sommarcigg (ni vet de där som är för varma egentligen?) och svettas med dammig espresso. ÄVEN HÄR min fars dotter? Min längtan är så himla årstidsbunden, går att förutsäga så enkelt att vem som helst kan få vara nostradamus.
Jaja. Har även i det här livslä:et läst Murakamis första trilogidel i den här 1Q84. Alltså jag fattar inte varför jag hela tiden tror att jag gillar honom? Så korkat. Det beror enbart på ett fyndigt stycke i boken om löpning och någon slags tro jag har på andras smak men det borde man väl lärt sig vid det här laget att andras smak i 99% av fallen är i bästa fall ett skämt och i sämsta fall trötta författare med en förkärlek för gulligheter och "fantasi"?!
Om ni undrar vad jag gjort så undrar ni i tomme för jag har enbart jobbat och spelat candy crush. Har väl ett rätt soft uppskjutarbeteende på det viset. Min far också, jag har fått det därifrån. Svenskan hade ju någon artikelserie om prokrastinering för några veckor sen som fick min pappa att bli eld och lågor av identifiering och det är ju inte som att jag inte är min fars dotter även i den aspekten om man säger.
Andra aspekter som jag är det: pigmenteringen, stoltheten, den otrevliga tonen vid stress, det nöjda som kommer av att veta bäst.
Önskar jag fortfarande rökte så jag hade kunnat ägna dagarna åt att ligga på nån balkong och röka sommarcigg (ni vet de där som är för varma egentligen?) och svettas med dammig espresso. ÄVEN HÄR min fars dotter? Min längtan är så himla årstidsbunden, går att förutsäga så enkelt att vem som helst kan få vara nostradamus.
Jaja. Har även i det här livslä:et läst Murakamis första trilogidel i den här 1Q84. Alltså jag fattar inte varför jag hela tiden tror att jag gillar honom? Så korkat. Det beror enbart på ett fyndigt stycke i boken om löpning och någon slags tro jag har på andras smak men det borde man väl lärt sig vid det här laget att andras smak i 99% av fallen är i bästa fall ett skämt och i sämsta fall trötta författare med en förkärlek för gulligheter och "fantasi"?!
onsdag 8 maj 2013
måndag 6 maj 2013
Aja
Because being willfully naive is the only way forward. The only way to live is to let everything break my heart over and over and over again—not only my heart but also maybe my stomach and my mind and really my belief in the kindness of others—and then to get up again the next day and continue to be naive, [...] to continue to have faith in people despite the world giving me millions of reasons to think otherwise, even if that means knowing the world will keep trying to destroy my naiveté and, by extension, me, over and over and over again.
fredag 8 februari 2013
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)