I drive fast

Idag har jag sprungit supertusingar på bana. Kan inte med ord beskriva hur överjävla svinjobbigt det är. Våndades hela dagen av tanken på att det väntade mig. Bortsett från de första två timmarna i morse när jag försovit mig och befann mig i därav orsakad chock/förvirring/ångest. Kan inte heller med ord beskriva hur överjävla svinångestigt jag tycker det är att försova mig. Mår så dåligt av situationer när jag är odiskutabelt "dålig" på det viset + hatar verkligen den sortens maktlöshet att kunna ställa till rätta.

I alla fall. De här intervallerna? Hur trött kan man bli på så kort sträcka? Ca 100 m in i varje vända tror jag att mina ben ska vika sig under mig pga hela passet är en enda lång syrafest. Sen gör de ju inte det såklart, och sista omgången var bara 2 sek långsammare än den första så det hela var säkert bra på alla sätt och vis. Om inte annat för huvudet. Det är bra att lida lite.

Desto mindre lidande bjöd min träning på igår. Jag sprang bergsstigen (själv!!!!) med pigga ben och bra flyt över stock & sten. Att få rusa över skidgata efter skidgata med detta i öronen på högsta:

Ja det var väl inte det värsta jag har varit med om i livet. Om man ska underdriva. Det var fan episkt, och då är jag ändå inte en människa som gärna använder mig av det uttrycket men fy fan vad fint det var? Nedgående höstsol, krispig luft, glödande skog, ben som aldrig ville sluta trumma. NI VET VAD JAG PRATAR OM?? Ville aldrig vända hem. Som tur är lider jag av lite mörkrädsla och blev tvungen att springa ifrån kvällen så ni slipper leta mitt kadaver på jungfruberget.