Jag är frisk igen. Sprang fyra intervaller om 1000m i veckan följt av någon lugn jogg någon dag senare. Kroppen gick inte och begravde sig efter det, så vi enades om friskman.
Idag sprang jag 200-ingar på bana. Med det vinterväder som infunnit sig här uppe är det inte länge till man kan nyttja utebanan så det gäller väl att passa på. Jag sprang 12 stycken med 200 m joggvila mellan varje. Klippte de första 10 på 36 sekunder och de sista två på 37. När jag började tappa så mycket (en sekund?!?!?!) så lade jag ner. Kom sen hem och googlade mig till att man rekommenderar 5km-fart på tvåhundringar. Jag håller inte precis treminuterstempo på fem kilometer men ohhhhh weeelllll man lär så länge man lever och huvudsaken är ändå att man blir trött!
Det är ju roligt det där ändå med kroppen va? Jag har ju inte direkt någon känsla för farthållning när jag springer. Aldrig haft på cykel heller. Springer så fort jag kan typ och så blir det som det blir. Ändå var jag ner på sekunden lika snabb nästan hela tiden? Så fascinerande. Ett annat problem (de kan visserligen hänga ihop lite) är att jag i allt jag gör kan vara ganska snabb ganska länge. Att däremot maxa ur under kort tid tycker jag är sjukt svårt. Likaledes att ta det lugnt under jättelång tid. Fattar ju att det är fråga om övning och tror därför att det är nyttigt för mig att springa lite kortare på det här viset.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar