Ok nu ska jag berätta om en grej som en del kanske tycker är lite för mycket information men jag har väl knappast varit den som tagit hänsyn till sådan tidigare och varför skulle jag då börja idag?
Jag har inte cancer!
Det är ju inte något man tycker att man ska behöva säga någonsin eftersom varför skulle någon människa någonsin behöva ha det?? Men faktum är ju att folk har det till höger och vänster hela tiden. Därför är det nästan lite avdramatiserat. Jag kan ärligt säga att jag inte höjer på ögonbrynen jättemycket när man hör om någons släkting/kompis/granne som fått cancer för det händer ju hela tiden? Men när det sedan plötsligt handlar om en själv? Då blir man varse om att det är rätt läskigt.
Min mormor dog i sviterna av bröstcancer. Min moster har också haft det. När man har två så nära släktingar som haft det räknas man som en riskgrupp, så när jag upptäckte något som skulle kunna ha varit just cancer fick jag komma in rätt snabbt och röntga. Särskilt i och med att jag är såpass ung. Jag är dock van vid att ha en fruktansvärt frisk kropp, så jag var säker på att det skulle vara bra så. Ta några bilder och få bekräftat att allt är lugnt bara. Dvs jag trodde det ända tills jag fick hem brevet med beskedet man INTE vill ha - att det inte räcker med bilder, de kan inte säga att allt är ok, de vill ta ytterligare prover.
Vet inte riktigt vad jag förväntat mig under de veckorna som gått från att jag fick det brevet tills att jag idag fick komma in. Å ena sidan så måste man ju tänka att det inte är något allvarligt och att allt kommer bli bra, å andra sidan måste man någonstans också i alla fall vänja sig lite vid tanken på att de kan säga något helt annat och vad det i så fall skulle innebära. Samtidigt kan man ju inte börja böla som om diagnosen redan är ställd.
Idag fick jag göra ultraljud och ta vävnadsprover, en biopsi. De kunde direkt se att det rörde sig om godartade förändringar och alltså inte cancer eller något som kan utvecklas till cancer. Man gör ändå en undersökning av proverna för att se om man ska operera bort själva cellförändringen eller inte, men på det stora hela är det a-ok. Så himla skönt. Jag trodde inte jag hade varit så orolig innan men efteråt ville jag ju bara grina, så någon typ av spänning var det nog som släppte.
Nu kan jag alltså återgå till min vardag som kärnfriskt fysfenomen och mest bara bekymra mig över det här faktumet att det där halsonda faktiskt surt nog utvecklat sig till en förkylning och huruvida den kommer hinna lägga sig innan söndagens munchen-mara, och OM den hinner - hur det kommer påverka min dagsform. Kanske bra? De små benen har ju åtminstone fått vila ordentligt en vecka...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar