Var ute och kutade en sväng med Toppfysik-Emma igår. Upplägget var Emmas och ungefär det här: "Det KAN vara mellan 15-20 k, det är nog ganska mycket obanat, jag är inte helt säker på om jag hittar varken dit eller hem, men det löser sig nog!". Att springa obanat är ju mitt nyaste bästa och jag vill helst inte göra annat någonsin igen så jag hade peppat hela helgen.
Ok. Jag hade även helgarderat och stålsatt och tagit med mig mobiltelefon inför eventuella krissituationer. Det skulle visa sig vara föga hjälpsamt då sträckningen var utanför gps-täckningen. Men det visste jag ju inte då. I själva verket är den där typen av äventyrslöpning som kryptonit för mig pga traditionellt sett ENORMT ångestig på okänd mark. Men tydligen har jag slutat med det nu? Aja. Mer om det en annan gång.
Det hela slutade på 22 km och 2,5 h. Man kan ju då tänka sig att det inte var så lättsprungen terräng eftersom vi ändå är relativt unga/friska/starka/osv. Passade på att klippa skuggs högsta topp när vi ändå var i farten och det höjde väl inte heller snitthastigheten om man säger. Å andra sidan höjde det utsiktskvoten och man är väl en livsnjutare av rang som värderar även sådant här i livet.
Gjorde varsin faceplant eftersom det är svårt att lyfta på fötterna samt överskattade vårt lokalsinne å det grövsta när stigen plötsligt tog slut. Men man är väl inte sorten som gråter blod över något så världsligt som en förlorad stig när man varit utan riktning i livet varje dag since 1984. Vi fortsatte bröta oss fram mellan träden som två älgvalpar i fast övertygelse om att stora vägen låg mitt framför oss och vi när som helst skulle komma ut på den. I själva verket hade vi hela tiden rört oss parallellt med vägen och skulle aldrig någonsin komma att korsa den hur uthålliga och envisa vi än skulle vara.
Så småningom började den insikten komma till oss och vi beslutade att vända för att inte behöva göra en Into the wild och ägna resten av våra liv åt att dansa med vargar etc. Problemet var då att vi gått så långt utanför stigen att vi inte riktigt hittade tillbaka varifrån vi kommit. Lite på måfå grävde vi oss fram i riset och försökte positivt tänka att något myrhål såg "bekant ut". Åtminstone tills Emma tvärsäkert kände igen en "grankvist". Det är extremt oklart om man ska lita på att någon har rätt när man är vilse och denne känner igen en "kvist" mitt ute i skogen. Fast i det här fallet hade hon rätt. Sen försökte hon lura ut mig i EN SJÖ?? Lyckades avstyra detta och kom hem någorlunda torrskodd (nä) och helskinnad (ja). Ägnade sedan eftermiddagen åt att se ut en riktning på karta som gör att man kan fortsätta på den vilseledda vägen och komma ut på andra sidan skogen. Kanske.
Är ändå enormt peppad på att testa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar