En pudel

Ni vet den här leken(?) man gör när man ska bestämma vad man skulle välja av en viss sak om man bara fick ha den enda sedan i resten av sitt liv? Typ vad skulle du välja för klädesplagg om du bara fick ha på dig det enda i resten av ditt liv, osv. I min ungdoms glada dagar höll vi av någon anledning ganska ofta på sådär när det gällde mat. Kanske för att jag kände rätt många veganer och andra med redan begränsade matvanor som liksom fick ämnet att kännas aktuellt, jag vet inte. Hur som. Reglerna utvecklades ju med tiden till att bli rätt specifika. Man får tex räkna med att man får ha salt & peppar och lite basickryddor, men inte typ, tillbehör. Och.Så.Vidare.

Slutsatsen blev i alla fall alltid att potatis skulle vara det optimala livsmedlet att välja. Det kom i och för sig alltid nån himla besserwisser som ba "amen hallå, hörni, om man väljer ÄGG, då får man faktiskt i sig allt man behöver utom c-vitamin...!!!", men som totalt hade missat tanken på hur vidrigt det skulle vara redan efter en halv dag enkom fylld av ägg. Potatis däremot. Teh shixznit.

Nu är jag hur som helst beredd att revidera den där EFTER ÅRATAL av grubblande framkomna slutsatsen, för om jag bara fick äta en grej så skulle det ju vara det här:

Lunchinlägg

Läser Christine de Pizan. I studiesyfte förstås. Det är lite som att läsa en medeltida Cosmopolitan. Eller kanske typ, en medeltida version av Afotnbladets Eva Rusz, förutom då att kvällstidningarnas frågespalter fortfarande är medeltida, så det är väl inte en så bra jämförelse ändå. Hur som helst. Det här alltså:

"Antag att mannen, som kan tillhöra vilken samhällsklass som helst, beter sig motbjudande och våldsamt mot sin hustru och inte visar henne någon kärlek eller inleder en kärleksaffär med en annan kvinna. Om hustrun inte kan ställa allt till rätta, måste hon stå ut med detta, hyckla och på ett klokt sätt låtsas att hon inte lagt märke till det och att hon faktiskt inte känner till det. Som en förståndig kvinna tänker hon: "Om han gör livet surt för dig och du grälar på honom, har du ingenting att vinna utan spjärnar bara mot udden. Han kanske överger dig och då kommer folk att skratta åt dig ännu mer och dra skam och vanära över dig, och det kanske skulle bli ännu värre för dig. Du måste leva och dö med honom hurdan han än är."
Efter att ha gjort dessa reflektioner bör den kloka damen anstränga sig för att behålla hans intresse genom att vara behaglig och vänlig, och om hon tror att det vore bättre att tala med honom, skall hon milt och taktfullt bringa saken på tal, när de är ensamma tillsammans. Än kan hon förmana honom av tillgivenhet, än vädja till den misskund som han bör visa henne, och än genom ett leende vilja verka göra saken till ett skämt."

Härliga tider!

Annars kan man förstås säga det som min argaste favvistjej istället:



Utöver det, NYTT PÅ KADENS, förstås. Som vanligt. Som hela tiden. Men ni håller väl koll?

Håll ut! Håll ut!

Nytt på Kadens igen! Läs läs läs!

Har ni tålamod med mig? Jag vet ju att det, vilken dag som helst (tex gissningsvis den dag jag säger att jag lägger ner det här nu), kommer komma ett helt vansinnigt sug efter att härja i den här fina gamla bloggen också. Jag har liksom inte hjärta att slita mig! Samtidigt vet jag inte riktigt hur jag ska hantera två stycken? Hur ska jag fördela? Vad ska jag ha vart? Vem kommer fortfarande läsa den här? Ååååhhh.

Och då är jag ändå inte typen som lider av separationsångest. Jag har ju flertalet gånger slängt så gott som hela mitt bohag helt utan sentimentalitet eller tramsig ovilja till frånslit. Jag älskar att slänga! Älskar att radera! Har delete:at åtskilliga ÅR av livs- och blogghistorik förr, så jag borde väl kunna hantera.

Jaja, det kommer väl falla på plats det där med.
Så länge: bear with osv. Och som plåster på såren bjuckar jag på min bästa låt på det gamla goda kärlekstemat:

belgare och cykelcross!

Har bloggat om Duvel! Pommes! Cannondale SuperX! på Kadens. Läs det!

Lisa - nu på kadens.se

FY fan, lyllos er! Nu dubbelt så mycket Lisa, för nu bloggar jag även på kadens.se.


HÄR hittar ni den bloggen. Jag tror vi behåller den här också för framtida tramsande, så byt inte ut era länkar, men lägg gärna till även den andra i era listor!

Mer VM, falusorten förstås.

Bilder stulna från Oscar, Öijer & Adam.

Hörni, känner ni inte lite att ni nog ändå måste flytta hit ni också när ni får se bilder som de här?

Före start! Så mycket snabbt samlat på så liten yta. Det är helt sjukt. Jens är reservtävlingschef plus har mästarskoöverdrag så han får tydligen starta en halv cykel framför? Oscar fick å sin sida starta några meter än mer framför. Det är mycket med de där handikappen. Borde inte jag som tjej få starta typ ett varv framför? Jag ska lägga fram det som förslag nästa gång.

Clash of the t(h)i(n)tans? 

Efter 3*2 varv får man cykla hem. Och enda anledningen till att man vill det är ju för att man vet att man får göra om det redan om en vecka, om man vill ha sällskap, och vilken dag som helst om man klarar sig utan. Jag gör förstås inte...

...för allt jag vill är väl bara att få cykelumgås lite? Här står jag väl kanske och håller någon trevlig föreläsning för Adam om hur ostumma ben jag kommer ha under alla varv. Han i sin tur responderar väl med en utförlig beskrivning av exakt hur stumma han kommer ha. Det är ett av våra favoritsamtalsämnen.

(Men det här bildformatet hörni? Vi kan ju inte ha det såhär? Jag ska ta tag i det vilken dag som helst, jag lovar.)

Onsdags-VM!

Superkul! Onsdags-VM! Tillika mitt första riktiga träningspass på ungefär en månad. Superform, således. Eller om det var det som det inte var? Har väl hört att det här med icke-träning inte är det recept man brukar rekommendera för förbättrad prestation. Å andra sidan, vem bryr sig när man får göra något så roligt som att cykla cross?

Tekniken lämnar som vanligt en del övrigt att önska, men det är ju kul att ha förbättringspotential också. Vi var ändå hela 25 pers idag, så oavsett hur sopig man vill vara i kurvorna så finns det i alla fall någon bakom att köra med sen och då blir det ju kul ändå.

Återkommer väl på temat när mästerbloggarna börjat häva foton det går att stjäla (den här ovan är från Stefan), men nu ska jag först till affären och KÖPA SAKER, eftersom idag inte bara är Onsdags-VM-dag utan även den första dagen sedan april som det klirrar in på mitt arma konto. Festlig dag, på min ära.

nödtorft

Herregud, jag har inget internet hemma? Katastrofen?! Nu är jag i Uppsala idag ändå, but still.
Försov mig dessutom imorse och vaknade en halvtimme för sent. Det går bra nu.

Fast det gör det faktiskt! Jag ska berätta. Sen.

Nu ska jag istället berätta om den här löprundan jag tog igår, eftersom jag inte vill vara sämre än alla andra cyklister som nu såhär års är ute och visar upp sina dåliga ursäkter till obefintligt löpsteg. Och det var precis vad jag gjorde. Harvade väl en 6-7 km och laddade upp för att vakna som en stelopererad idag. Klev till min besvikelse upp precis lika fräsch som vanligt. Jaha. Har däremot träningsvärk i armarna sen det där mtbandet i söndags så vi kan väl enas om att det inte finns någon logik i världen?

citybike

Men jag är väl som sagt i Stötchhölm, as we say in Dalarna. Hänger runt lite och gör lite olika saker. Jag har till exempel varit i Hellas och tagit mig en svängom på skogshoj med Kalle och Danne. Eller, för att vara mer exakt - Kalle har cyklat, Daniel har cyklat med ena benet och jag har väl typ promenerat med cykel. Fint ändå förstås, alla sätt är bra sätt. Men imorgon kommer jag hem igen, någon måtta får det ju finnas.

Falun - Stockholm, via Sågmyra

Såhär glad var jag tydligen över att få cykla crossdistans idag, när Adam drog fram kameran vid samlingen i morse! Vi var förhållandevis supermånga och idel lokala och utsocknes storstjärnor hade dykt upp. De har väl hört ryktena om de här optipassen kan man väl tänka sig. Vi tog förra lördagens bästerunda i repris, över Källviken, Runnleden, C&F grand prix-banan över Smedsbo och Valsan-sjöarna till Sågmyra och sedan banvallen till Grycksbo, över Haghed och Österå och hem, komplett med solsken och fika på Lager 157.

Nu ska jag till Stockholm! Ska väl som vanligt hänga med citymän och dessutom cykla lite i hellas med Kalle. Lär väl bli helfint det med kan man ju misstänka.

Teknikens under

Vi slog väl till med en kalascykelträff idag, jag och jeppe77 och darvellmange och stockholms-tobbe, när det nu var solsken och ledig dag. Ba reunitade hela team kalas gamla stab av olika sorters årgångscyklar och lät dom precis som på gamla tider gosa ihop lite ut mot Carl Larssongården. Vi är ju nämligen inte bara spänstiga och sportiga och friska och rosenkindade här i cyklingens huvudstad, vi värnar även om vår lokala kulturhistoria och gynnar vid varje möjligt tillfälle dalapatriotismen med våra fikapengar.

Det var, som vår lokale nyhetschef CeejayB skulle sagt: "riesling-fiiiiiiint". Förutom när det skulle cyklas nån jävla stig då. Hatar väl att cykla stig med cross? Såhär gick det till:

Jag: Vad ska vi ta för väg hem?

Mange: Jag vet en, över berget!

Jag: Är den fin?

Mange: Ja det är grusväg och över ett berg, det är fint!

Jag: Det är väl ingen jävla stig bara?

Mange: Nejnej, det är grusväg!

(STIGCYKLING)

Mange: Men det där stigpartiet Lisa, där trivdes väl du!

Jag ba, hade väl kunnat svara, om det inte var för att jag var fem km bakom och inte kunde höra frågan ens eftersom DET HÄR MED ATT CYKLA SKOG MED CX?!

Nej okej, skoja. Det var fint faktiskt! Roligt med nya vägar och bara en pytteliten stigbit, och jag tycker ju det är rätt kul förutom att jag är så episkt dålig och långsam. Fin tur! Fina killar! Fint liv!

-1

Ok, inser att det här nedan kan vara en humörmässig hyperkompensation för det väl ändå aningen suboptimala faktumet att jag sov uppskattningsvis endast 2-3 timmar totalt i natt, och i så fall kan ni ju förvänta er ett rätt smaskigt bakslag när tröttheten kommer ikapp mig om några timmar eller tjugo minuter eller framåt kvällen eller NÄR DET NU BLIR?! MAN VET INTE?! Så oerhört spännande. PEPPA HÖRNI, det kommer väl förmodligen gråtas blod och hämtas snaror och tuggas sågspån som om apokalypsen stod för dörren! Fest!

+1

Happy torsdag bloggloverz! Hur mår ni? Jag mår förjävla bra, vaknade väl utan halsont i morse och vi vet väl alla vad DET innebär?!

Utöver det: torsdagsdebatt i Uppsala!

Utöver det: racerbil istället för tåg till ovan nämnda aktivitet i morse!

Utöver det: tidiga tåget hem!

Utöver det: intelligent och duktig!

Utöver det: cykelcross!

Utöver det: folk!

Utöver det: livet!

Utöver det: resten!

Lite grinande

Men ska vi vara ärliga med varandra nu hörni, det börjar väl bli aningen tröttsamt det här med att inte vara frisk? Jag var så säker på att få vakna som en lärka i morse, men sen slog jag ändå upp mina icke-blå med rakblad i halsen. Deppigt.
Jag är så pigg i kroppen! Klarar inte av allt det här stillasittandet! Allt jag vill är ju att få cykla i sand och lera och kuta lite stig, det är väl inte så mycket begärt?

Igår ställde jag definitivt in helgens planerade tävlande i alla fall, att under två veckor varit sjuk och enbart ha kört ett lugnt distanspass känns väl inte som att det ger några pangpang-ben precis, så det fick vara. Att tvingas avböja den här veckans Onsdags-VM känns däremot nästan tråkigare. Kanske att jag svänger förbi ändå för att gråta lite blod och rub it in ordentligt i den här masochistiska själen of mine.

Tycker så vansinnigt synd om mig själv! Kommer skjuta mig om jag inte är frisk innan åtminstone helgen.

Även:

Fast!

Prisa gudarna, etc. Mitt föreläsningsnärvarande karmabacklashade i både en pepparpeppar mirakulöst hel dator igen OCH så Boltsnabba sprintben att jag hann med tidiga tåget hem! Optidagarna är väl tillbaka i all sin glory, kan man väl tänka, så come share this golden age with me in my single room apartment!
Inte för att jag egentligen behövde hinna hem i tid, eftersom jag ju nu inte ska träna och det, men ändå, det handlar ju som i alla andra sammanhang mest om principen.

Spasbound

En soft grej: det här med att musplattan till min lilla gulliga dator verkar ha kapitulerat helt inför vad det nu är som kan vara orsaken till att den lever sitt helt egna liv. Här hackas det och hoppas tvärs över skärmen och klickas ofrivilligt på alla möjliga saker bortom min kontroll. Ser så mycket fram emot alla ickevalda friendrequests och gillanden på facebook det här kommer resultera i...


En soft grej till: är väl typ frisk. Frisk-ish, åtminstone. Ska kanske inte träna idag eftersom jag väl lär mig min läxa, men kanske att jag kan köra onsdags-vm imorgon om jag har tur? Kommer ju bli succé efter dryga två veckor av icketräning.

Men det här med datorn? Blir fan tokig? Vad är felet?

the trying game

M, ni vet, det kanske var att ta i med alla de där livsnjutartimmarna för en stackars liten flickekropp som inte var helt frisk (men ändå! så himla värt det!). Jag vaknade igår med dödssjukan från helvetet, och så även idag. Horisontalläge och feber och ynkliga tårar och 7th heaven på dagteve. Det är inte lätt.

Idag var jag ändå tvungen att ta mig upp och ut för att lämna tillbaka bilen till min mor och det där med att duscha och se solen och KLAPPA MINA HUNDAR var väl som vanligt ett segerrecept, för nu har jag både ätit lunch (piccata!) och druckit kaffe och konverserat en handfull människor och tänkt några enstaka tankar som var mer än halvfärdiga (vilket också är anledningen till oblogg, det längsta jag har kommit innan jag somnat är halvfärdiga emoinlägg baserade på sorgliga låtar om typ alltings förgänglighet och själens obotliga ensamhet och ni vet, annat peppigt och piggt).

Hoppas vara frisk i morgon i alla fall så jag kan åka till Uppsala, orkar inte stressen i att komma efter och orkar inte sätta min debattkompanjon i klistret.

Den Stora Optidagen

Jag vet inte om ni var medvetna om vad det var för dag ni vaknade upp till imorse, men jag kan annars meddela er om att det, JUST DET!, var: Den Stora Optidagen! Jag och Jeppe har väntat på och pratat om den här dagen nästan varenda pass under hela augusti och inte riktigt vetat när den skulle infalla, och så ba var det helt otippat idag som det smällde till som en blixt från klar himmel?! Eller egentligen tvärtom, som en klar himmel i dimman typ eftersom det varit två så värdelösa dagar innan.

(Den Stora Optidagen = årets första riktiga höstdag med kall och klar luft, höstlöv, strålande sol & blå himmel och crossig bästcykeltur i allt det där optimala.)

Optidagen började med att jag efter gårdagens optitillställning vaknade en timme tidigare än väntat av sms - något som ju alltid är superopti. Eftersom jag var superpigg (opti!) och inte sjukare (opti!) så gick jag såklart upp och kunde äta frukost och ha mig utan att behöva stressa (opti!) och ändå vara klar för träning vid nio, vilket alla vet är den mest optimala tiden att ge sig ut på.
Upptäckte precis när jag skulle bege mig att jag hade en söndergängad skruv i sadelklämman när jag skulle ställa in Nilssons cross som jag lånat och det kan ju verka lite suboptimalt att inte ha någon sadel, MEN det ledde ju bara till att jag fick det fantastiska nöjet att åka ner och morgongosa med Dallas & Landis på affär'n innan öppning, och är det något jag gillar så är det väl ändå det! Således - trasig skruv = opti!

Efter det finbesöket följde ju optidagens huvudrätt, dvs några optitimmar med snabbcross och superpigga sprättisben som innehöll precis allting jag gillar - Jeppe & Borre, hårdpackad grusväg och gammal banvall, ovan nämnda strålande sol och klara luft, höstkläder, djur med päls, fika, ett evigt tramsande och en avslutning med omotiverat långt slött solskensstekande mot husvägg. Och detta som första pass efter nästan en veckas förkylning när man ju skulle ha varit helt till sig över att till och med få cykla en halvtimme i regn och snålblåst.
Alltså, ALLTSÅ, tillfredsställelse overload, fy fan. Begär verkligen inte mycket mer av livet än Den Stora Optidagen då och då. Men att det skulle bli idag? Vem hade anat? Men guuuuud vad det var välbehövligt.

Gå och lägg er

Jag är lite arg och ledsen och det där berömda emotionally spent. Ska iväg och få mig hemmafiskad röding och retroaktivt födelsedagsvin, det kan nog bli bra som motvikt.

(syn)tax error

Ok, inte för att vara sån, men vad faaan är det för fel på folk? När jag ikväll kom hem till byn och skulle cykla hem (I ÖSREGNET) från stationen så har plötsligt begåvningsreserven släppts ut på gator och torg på veckoslutspermission och det står nåt himla skelögt miffo och rastar sin hund tvärs över hela vägen, i flexikoppel såklart och alla vet ju hur bra sådana syns och särskilt när man knappt ser två meter framför sig EFTERSOM DET ÖSREGNAR.
Följden såklart: jag cyklar in i koppelfanskapet, den stackars oskyldiga hunden håller med stor sannolikhet på att dö strypdöden på kuppen, snöret trasslar in sig i exakt varenda jävla rörlig del på hela min hoj och Skarpsinnade Steven i handtagsänden står bara och glor som ett fån som om han inte kunde fatta vad som just hänt.

Jag ba "DU KAN VÄL FÖR FAAAAN INTE HA HUNDEN ÖVER HELA CYKELBANAN?!!?!" i sann överreaktionsanda (det ösregnade! jag gick upp fem imorse! hade inte fått nån lunch!), och fick till svar detta : "....   .. .....". Ba ok. Ok. Ok. Insåg ju att jag var tvungen att vara min egen hattkarl osv, så jag klev väl av (I ÖSREGNET) och försökte tråckla ut det där himla kopplet så 1. jag skulle få komma hem innan jag hunnit drunkna av vattenmassorna 2. hundstackarn inte skulle behöva strypas. Bad hjärntrusten tre gånger att koppla loss hunden så jag skulle kunna dra kopplet igenom hjulet där det fastnat, fick oväntat nog följande till svar: ".... hhhh .....".

BA, O.K. I ÖSREGNET. OK. OK.
Kom väl loss till slut efter en meksession av boutiquemässiga mått. Var en dränkt katt. Tänkte att man nog inte får skälla ut folk som förmodligen inte har alla getterna hemma, så jag nöjde mig med en talande tystnad och den argaste blick jag kunde frammana innan jag försökte göra en stormande sorti. Förmodligen helt i tomme eftersom 1. folk som är korkade med stor sannolikhet inte fattar sånt konceptuellt som en talande tystnad, 2. det är svårt att ge talande blickar när man står under niagarafallen, 3. det är om möjligen än svårare att "storma iväg" på ett damcykelhärke på en miljard kilo utan luft i däcken men packad med dubbla väskor.

Jag vet

...vad kan väl i det privata livet skänka större behag eller bättre vittna om bildning än förmågan att konversera på ett elegant och på alla områden välinformerat sätt? För på just den punkten har vi vårt allra främsta företräde framför djur, att vi samtalar med varandra och klär våra tankar i ord. Vem kan därför låta bli att med rätta förundra sig över den saken och vinnlägga sig om att överträffa människor på just den punkt, där människor som mest överträffar djuren?

art brut

Sitter på tåget och googlar Freud. Ser ju inga konstigheter med den saken och pur studierelevans förstås men skäms förstås lite och försöker vinkla min dator så inte mina medresenärer ska se. Borde väl egentligen skriva ihop den här sammanfattningen av en artikel jag ska kunna redovisa om en och en halv timme. Jag har den stora lyckan att ha den tilldelad mig ihop med klassens enda lingvist. ASSÅÅ, näst mest imponerande expertis efter fysikers -> lingvisternas. Dör lite inombords, känner mig så okunnig. Liksom jaha, det var DET ni ägnade er åt när jag spenderade år med whine & wine och att måla över olika saker i hjorthagen, makes sense. *tar till vara på tiden* Tack gud för att man ändå är uppväxt med ett någotsånär bildat språk så man i alla fall kan fejka om det skulle behövas och den sidan läggs till.

Fortfarande förkyld, hoppas kunna cykla snart. Har lånat en kalascross och vill ju få testa, inte vara inomhus och odla fetma och gamnacke.

Sjuk tjej och sömnig kille spenderar eftermiddag i soffan:

A little intellectual, a lot of ferocious.

Ok, den här låten, shit. Shiiiiiiiiittttttttt.



Herregud så bra. Jag vill gifta mig och föda hennes barn osv osv osv.

En till:




Och när vi ändå är inne på ämnet: Wiz Khalifa, går det att komma undan med det här med att vilja tro att han är en fin kille innerst inne osv eller har han varit otrevlig på riktigt? Jag har ju inte så mycket koll på alla de där killmusikerna eftersom bleh, osv, men jag vill så gärna ha en positiv bild här!
Anledningar:
1. Namnet! Wiz Khalifa är förmodligen ett av de bästa namnen NÅ-GON-SIN
2. På allvar, det gulligaste som gått i ett par skor (bevis 1, bevis 2, bevis 3)

elitexil

Man vet ju att man är i ett annat kulturellt klimat när de idrottsrelaterade samtal ens klasskompisar för inte längre handlar om typ träningsplaneringar och placeringar på nationella mästerskap, utan om socialistiska fotbollscuper (vad ÄR det ens?!?!) i stockholmsförorter.

Även, i och för sig, när ens klasskompisar fattar att man har adoreable skoluniformsoutfit och inte bara tror att det är stödstrumpor man matchat sin plisserade lilla kjol med.

Uppsidor och nersidor.

242

En annan grej, när vi ändå är inne på det här med kroppar. Jag har ju pratat en del om just det här med folk på senaste tiden, fast inte här på bloggen utan i det här man brukar referera till som verkliga livet. Alltså hur man förhåller sig, och vilken skillnad det blev för mig när jag lärde mig att faktiskt förhålla mig till min egen som ett verktyg för mig att utnyttja och inte som ett separat objekt jag måste dras med och som är upp till andra att godkänna eller inte. Jag har förstås prestationsidrotten att tacka för det (och lite kanske det här åldrandet med tillhörande klokhet och insikt). Ska man kunna nå en förbättring prestationsmässigt måste man ju förr eller senare samarbeta med sin kropp, och hat och samarbete funkar inte tillsammans i längden. Man börjar gilla. Plus att den får ett annat egenvärde och ett syfte vilket ju gör att kriterierna för awesomeness blir helt andra och mer konkreta. Jag önskar alla fick uppleva det. Så himla härligt att ha förmånen att tycka att det egna är fab och superfint.

Just idag är den förstås ingen hit dock, jag ligger på soffan och är febrig och glansögd och tycker lite synd om mig själv. Ingen annan gör? Tvättar och ska sova så jag kan göra om det här med att gå upp fem och åka tåg och det. Imorgon är det min antikaspråkfavvisföreläsare!

synd om

alltså jag är så sjuk. stackars stackars stackars mig. har inte varit förkyld sen dackefejden så jag hade glömt bort hur miserabel man känner sig. kommer jag vara frisk tills imorgon tror ni? hoppas. jag har saker att göra, sträckor att cykla, texter att läsa och folk att träffa.

som kompensation: sjukt juicy tonårsdramatik på tåget idag!

Ett litet tillägg

Som ett tillägg: det absolut mest provocerande i sånt som det nedan tycker jag är det här gamla vanliga att killar som de där #isg-snubbarna per automatik får någon slags gloria och stämplas som "Fina Killar" för att de typ, egentligen inte har gjort någonting överhuvudtaget som främjar någonting värt att främja trots att de själva ser sig som gudasända kvinnolovers som ba älskar den "Naturliga Tjejen(tm)". Går med fördel att jämföra med killar som så ofta vänligt och bestämt vill tala om för mig hur jag som tjej tex bör förhålla mig i andra genusrelaterade frågor för att vara politiskt korrekt och supporta min egen typ, "kamp"? Har mött uppskattningsvis en miljard sådana politiskt korrekta och  feministiskt nyväckta unga män och har väl uppskattningsvis ca en miljard gånger även på tjejigt vis låtit dom hålla låda i tusen jävla år om sånt nonsens som hur mina åsikter om min egen könsroll är fel eftersom deras genusvetenskap A-baserade analys inte stämmer överens med den.

Ps. Älskar både män och kvinnor, bara inte de som är dumma i huvudet. Så vi är på det klara med den saken.

Måndagsupprörd

Okej Internet, hej! Den här jävla nätdebatten (fortsätter väl i all evighet på olika forum och på twitter men orkar ni rota mer får ni leta själva) #ingasmalagussar? Det är ju av precis såna här anledningar det är så soft och fint att bo på landet, man kan i ganska stor utsträckning undvika för ingen läser liksom nöjesguiden osv. Kortfattat handlar det i alla fall om att några killar i hiphopsvängen kört igång med att tala om att det minsann inte ska finnas några smala brudar på lite av varierande grad sexistiska och otrevliga sätt, och sen har några mediebrudar gått bananas på temat eftersom de inte är överens och dels anser att det är manssolidariskt och bara ytterligare ett sätt att springa patriarkatets tjänster att gå med på ingasmalagussar-grejen och de dels anser att det är lika illa att typ hate on it eftersom det ändå är något slags motbild till den gamla standardprojektionen av hur vi förväntas hålla våra kroppar. Förstås oerhört tröttsamt, det hela.

Grejen är förstås, som vanligt, att alla de där tjejerna har sina poänger och det går såklart att motivera och förstå alla sidor MEN HALLÅ FÖR HELVETE, grundproblemet är väl ändå det här med att killar tar sig rätten att sätta en massa standards åt det ena eller det andra hållet och allt ni kan komma på är att uppröras över att ANDRA TJEJER gör den ena eller andra analysen på temat och sedan debattera mot varandra för att ni anser andra kvinnor göra felaktiga sådana? Come jävla again? Ni springer väl samma jävla strukturers ärende allihopa fast bara på olika banor? Jag blir så jävla less.

Och jag tänker inte ens ta någon sida i den här "debatten" eftersom alla är dumma i huvudet (och alltså ja, jag inser ju glashuset jag kastar i här när jag också hatar på tjejerna nu och jag fattar ju att det är svinsvårt att inte gå i den här fällan precis som allting annat som går så mycket djupare än det i första hand kanske kan verka som, och jag fattar verkligen det här med att man blir arg på andra tjejer för det känns ju ofta som ett sånt svek när man inser att de som borde vilja dra åt samma håll tydligen inte gör det, men det finns en större bild här och kan vi kanske försöka se den?) men liksom, inser ni att ni upplåter ca huir mycket jävla tanke- och medietid och -utrymme till något typ en handfull killar dragit igång? Alla ba "buhu det är så jobbigt jag måste hela tiden förhålla mig till min kropp och vad män anser om den osv osv osv" men liksom, det är ju inte så att det är något som direkt missgynnas av att ni alla ska skriva spaltmeter om just kvinnokroppen och hur förhållandet till densamma bäst/sämst/giltigt ska analyseras av andra brudar. Kan någon tack istället typ fokusera på det här med grundproblemet? (tips: det är inte att lite olika tjejer har olika åsikter om en killes åsikt) (kan någon snälla se det skeva?!)

Back for good

Det här med att bjudas på hemlagad mat och sova i min brors nya fina lägenhet innan tävling - en hit! Det här med att cykla halva Bockstensturen på enbart lillklinga - not so much.
Ändå kul förstås, fina skogar där nere och kul med lera och FÖR ATT INTE TALA OM allt det här trevliga och sociala runtomkring långloppen. Alla att hälsa på, alla som hejar längs banan, alla bekanta osv osv.

Avslutade alltså LL-cupen med en tredjeplats i loppet och en fjärdeplats i totalen. Gick i mål, lersanerade mig själv, prisutdelades, gjorde en symbolisk avspolning av cykeln och kastade mig i bilen. Släppte i Göteborg av min bror och Smockan som agerat föredömlig langningsstab och körde hela vägen hem direkt efter. Det är väl kanske inte superoptimalt att efter tävling köra bil sex timmar i sträck, ensam. I mörkret. Men det gick ju bra.

Ändå skönt att komma hem och återgå till rutinerna idag, och ni vet ju alla redan vad det innebär men jag vet ju också att ni inte får nog av foton på skiten:

Bockstenstur och Långloppscuptotal

;(

De som figurerade i min dröm inatt:

- eminem
- annikas mamma
- min grannhund
- rytz
- två snickare
- min hundraåriga granntant

Det låter ju som att det skulle ha kunnat varit hur trevligt som helst? Men det var det inte. Alla skulle ha ihjäl mig?!

Snabb och smart

Alltså hade en så sjukt briljant tanke idag på förmiddagen. Kommer ihåg att jag ba "JA JÄVLAR!!!", klappade min egen mentala axel halvt ur led och kände den där animerade glödlampan tändas ovanför huvudet. Tråkigt nog har det här med att gå upp innan ottan när man inte är van gjort att jag resten av dagen har haft ungefär lika mycket tryck i hjärnan som jag hade i både huvud och ben här:

... och därför är den där tankegången givetvis spårlöst försvunnen för länge sedan. Kan inte med ord beskriva hur irriterande det är. Alltså kan verkligen bokstavligt talat inte, eftersom att ens hitta ord till det här gnällandet om att inte kunna ordfinna är som att paddla motströms uppför ett vattenfall av sirap. Är det ok att resten av kvällen ligga raklång i sängen och glo på "komedi" och odla smstumme bara? Jag tänker nämligen.

Det här vattnet att hämta

Imorse var tåget försenat 45 minuter igen. Helfestligt. Nu var jag i och för sig ute en timme för tidigt eftersom SJ's obegripliga prissättningar gjorde att det skulle kostat tre gånger så mycket att ta det andra tåget, så det gjorde mig ingenting. Egentligen var det väl bra eftersom jag nu kommer få pengar tillbaka via den här restidsgarantin de har infört för att råda bot på folks missnöje över försenade tåg.
Rätt bra grej ändå även om den är lite snål för att riktigt fylla sitt syfte. En annan idé skulle ju förstås kunna vara att börja se till att tågen kommer i tid, men jag antar att de kanske gillar det där med att gå över ån?

Man blir ju hemskt fin av att gå upp såhär tidigt i alla fall, främst eftersom man får sjukt mycket gjort de där timmarna mellan typ 5 och 9 eftersom dels ingen är vaken och igång än och dels ingenting händer på det här låtsat ständigt aktiva internet, dvs inte en distraktion att finna hur mycket och enträget man än letar efter en. Idag hann jag tex enkom därför läsa tre artiklar och en halva Platon redan innan ni andra ätit frukost. Värt.
På minussidan vill man å andra sidan äta lunch halv tio och gå och lägga sig vid 18, men you win some you lose some, antar jag.

Imorgon ska jag åka till Götelaborg! Köra storaudin, ordvitsa, käka fesk, vara go och gla som en himla kexchokla och träffa min storebror. På lördag ska jag väl cykla svinlångt i Varberg, jag blir trött bara av att tänka på det. Ses vi där eller? Hoppas!