Hackmora bergslopp - nu med bildbevis!

Fina kameravirtuosen Lina lyckas som vanligt få mig att se spänstig och snabb ut på bild, oavsett den verkliga statusen. Det är tacksamt.

Egentligen var det som sagt rätt trögt. Jag har ju i princip vilat i några veckor här så bara det här med att behöva ta i ordentligt var ju chockartat på många sätt. När starten gick så stod hela min kropp kvar och ba "WTF?! Vad GÖR du??!! Såhär fort??! Reeeeeally?". Jag ba "Ja! Stfu!" och gjorde mitt bästa för att få den att galoppera med i det där hetstempot alla jämt lägger sig till med i början.

Men kroppen fick såklart rätt, efter första kilometern hånskrattade den mig rakt i ansiktet när jag blev tvärstum och andnödd och fick GÅ i två omgångar för att hindra mig själv från att springa så långsamt att jag färdats baklänges åt fel håll ner till Perhansbodarna igen.

Sträckan var uppdelad i tre partier av stig -> grusväg -> stig, och på den sista stigbiten kom jag ikapp tre publiksnubbar som så sakteliga strosade upp mot målet och de höll fan samma tempo som mig, med skillnaden att de småpratade, bar på datorer och fingick medan jag flåsade som en blåsbälg, hade tunnelseende och ramlade famlande framåt i vad jag trodde föreställde ett löpsteg. Mycket förnedrande på många sätt.

Men sen kom jag i mål, fick en plakett och en festlig mugg vatten och fick jogga nerför i solen med Linnea, och då kan man ju inte bli annat än glad igen. Det är som bekant ändå skönt när det är obekvämt.